der med fuktighet och drefs derpå ut i det fria mellan källan C och stapeln. Innan detta skedde, stod galvanometernålen på 0°; men såsnart den mättade luften utströmmade, kom den i rörelse och stadnade på 5 grader åt köldsidan. Qvartsbitarne borttogos derefter, och cylindern fylldes med stycken af chlorcalcium. När luften nu frampressades genom dessa, beröfvades den sin vattenhalt, och nålen gjorde ett utslag af 10° åt motsatt håll mot förut. Huru många gånger försöken än upprepades, blef resultatet ändock alltid detsamma; den mättade luften visade förhöjd atermansi, den torkade ökad diatermansi, och genom att rätt afpassa luftströmmarne kunde jag öka nålens utslag ända till nära 20°. I nästa kapitel skall ett ytterligare bevis anföras för vattenångans absorberande förmåga. Vore ämnet ej af så stor vigt, skulle jag ej hafva dröjt så länge dervid. Af hvilken utomordentlig betydelse saken är särskilt för meteorologien, skall det följande visa. Huru stor är i verkligheten denna absorptions-förmåga, jemförd med den torra luftens ? Mer än en gång har jag redan nämnt, att den ånga, som finnes i vår atmosfer, absorberar i medeltal — ty dess mängd vexlar ju som bekant ej obetydligt — sjuttio gånger starkare än sjelfva den luft, hvari den sväfvar. Denna uppgift gifver dock ej ensam för sig en riktig föreställning om verkliga förhållandet. Vattenångan utgör ju knappast J procent, knappast af den jordiska atmosferen; betrakta vi dennas särskilda molekuler, så finnas alltså för hvarje vattenmolekul vidpass 200 syrgas- och qväfgas-atomer der närvarande. Men den förra utöfvar ensam för sig en 70 gånger större verkan än alla de sednare tillsammans, och vi måste deraf sluta, att den i sitt inflytande på etherrörelsen öfverträffar 70 . 200 eller 14,000 gånger hvarje särskild atom af de båda enkla gaserna. I samma mån vattenångan lätt absorberar värme, måste den ock utstråla sådant, och denna omständighet gör sig framför allt gällande inom tropikerna. Ur den eqvatoreala oceanen upplyfter solen ofantliga ångmassor, och der, i vindstillans nejd, nedstörtar också det genom dessas kondensation bildade regnet i strömmar. Hittills har man tillskrifvit detta den afkylning, som åtföljer den uppstigande luftens utvidgning; och tvifvelsutan är detta äfven en väsentlig orsak. Men sjelfva ångans utstrålning måste ock utöfva ett betydligt inflytande. Tänkom oss en pelare af mättad luft, som uppstiger från det tropiska hafvet; till en början omgifves den af annan luft af alldeles samma slag; dess ånga strålar ut sitt värme, men dessa strålar 14*