Millimeter: 0,51 1,02 1,78 3,56 6,86 Absorptionsproc.: 94,2 97,2 98,9 99,5 lüO. För jemförelses skull må blott erinras, att ett vattenlager af 9,21 millimeters tjocklek genomsläpper, enligt Mellonis uppgift (sid. 168), 11 procent af värmet från en Argandsk lampa, samt absorberar alltså endast 89; under det att af den här använda källans, vätgaslågans, strålning ett vida tunnare lager absorberar alltsammans, och ett, hvars tjocklek är föga mer än J5 af det af Melloni använda, absorberar öfver 97 procent. Af denna vattnets atermansi för strålningen från vattenånga kunna vi omvändt sluta till samma egenskap hos den sistnämnda i afseende på strålningen från flytande vatten, och häraf draga den slutsats, att den nattliga afkylning, som föranleder vattnets kondensation på jordytan, gifver åt denna sistnämndas utstrålning just den egenskapen att kunna lätt absorberas af den fuktiga atmosferen och sålunda hindras från att försprida sig i rymden. Låtom oss dröja ett ögonblick vid denna punkt! Oljbil-dande gas, som innehålles i en profcylinder af 4 fots längd, absorberar 80 procent af värmet från en mörk källa. Ar gas-lagrets tjocklek endast 2 tum, uppgår absorptionen likväl till 33 proc.; är den 1 tum, blir den 26 proc., och tillochmed om det förtunnas till Tlff tum, förmår det ännu upptaga en märkbar del af strålningen. Låtom oss då undersöka, hvilken inverkan ett lager af ifrågavarande gas, som omgåfve det fasta jordklotet på ett litet afstånd ofvanför dess yta, skulle utöfva på dess temperatur! Gasen är genomskinlig; den skulle alltså ej hindra solens lysande strålar från att framkomma till jordytan. Men här skulle detta lysande värme förvandlas till mörkt; af detta sednare skulle åtminstone 26 procent absorberas af ett dylikt lager af en enda tums tjocklek och till största delen återsändas till jorden igen. Så tunnt detta öfverdrag än vore, skulle det ändock vara tillräckligt att hålla jordytan vid en nästan qväfvande temperatur. För några år sedan utgafs ett arbete, utmärkt af en snillrik och elegant stil, som afsåg att bevisa, det vårt solsystems aflägsnare planeter äro alldeles obeboeliga. Författaren tillämpade lagen om de omvända qvadraterna (sid. 159) på dessa verldskroppar och fann sålunda, att de qvantiteter af ljus och värme, som de mottogo från solen, voro så ytterst ringa, att man bestämdt måste förneka möjligheten af menniskors tillvaro på dessa fjerran belägna klot. Olyckligtvis förbisåg han vid dessa beräkningar det inflytande, som ett atmosferiskt öfverdrag kring dessa planeter kunde utöfva, och detta förbiseende gjorde