•238 belopp. Som man ser, ökas värmegraden långsamt från spektrums blå fält mot dess röda ända, men i de ultra-röda strå-larnes trakt bildar kurvan belt tvärt en brant böjd — ett riktigt Matterhorn af värme — hvarefter den ännu plötsligare åter sänker sig ned. Hvad som genast faller i ögonen vid en jemförelse mellan bilderna 99 och 100, är de mörka värmestrålarnes ofantliga öfvervigt i det elektriska spektrum. Den förra bilden visar, att förhållandet mellan solens osynliga och synliga strålning är ungefär som 2 : 1; den sednare deremot, att i de elektriska kol-spetsarnes strålning är nämnda förhållande i det närmaste 8:1. Denna olikhet är lätt förklarlig; solstrålarne måste ju, innan de framkomma till våra spektral-apparater, genomgå atmosferen, hvars vattenånga utöfvar en betydande absorption just på deras mörka värme. Låter man det elektriska ljuset före dess inträde i prismat genomgå ett vattenlager af tillräcklig tjocklek, så försätter man det i ungefär samma situation som solljuset vid dess framkomst till jordytan, och det sållade elektriska ljusets spektrum företer då också en värmefördelning, mycket liknande den i bild 99 angifna. Så brant den i bild 100 tecknade kurvan än nedstiger å ömse sidor om sin högsta punkt, gör den det likväl, enligt hvad de noggrannaste undersökningar visat, fullkomligt oafbrutet och kontinuerligt. Efter hvad J. Herschel funnit, eger samma förhållande ej rum i solspektrum, åtminstone sådant det bildas af ett llintglasprisma. Han lät detta spektrum falla på ett mecl alkohol fuktadt svart papper, och bestämde dess olika trakters värmestyrka medelst den tid. som åtgick för papperets torkning på motsvarande ställen; den våta ytan torkade då i fläckar, som uppenbarligen motsvarade värme-maxima och voro åtskilda af trakter af mindre värmestyrka. Intet dylikt har jag funnit hvarken i spektrum af det elektriska ljuset eller i det af en till starkaste glödning upphettad platinatråd — och detta, fastän linser och prismer af både flintglas, kronglas och bergsalt begagnades, ja oaktadt ljusstrålen fick före inträdet i prismat genomgå absorberande lager af, vare sig, vatten, gaser eller ångor, hvilka naturligtvis i hög grad minskade dess värmekraft. Såsom redan är nämndt, kunna strålarne från en mörk källa aldrig täfla i värmekraft med de mörka strålarne från en lysande; ingen icke-glödande kropp förmår utsända ether-vågor af en styrka, jemförlig med dem i det elektriska spektrums maximi-region. Om vi derföre vilja åstadkomma starka värme-verkningar medelst mörka strålar, måste vi använda sådana, som utgå från lysande källor, och frågan blir då den, huru