•246 flere fot aflägsen från lampan. Strålarnes ljus uppfångas af kärlet mn, som kan ställas hvarsomhelst; i stället för kolsvafla användes emedlertid i detta fall heldre kolchlorid som lösningsmedel för joden. Allt hittills har jag endast talat om det elektriska ljusets mörka värmestrålar, men alla glödande fasta kroppar utsända naturligtvis äfven sådana, och anmärkningsvärdt nog i samma mån mera, ju tätare kroppen är. Det s. k. Drummond'ska ljuset erhålles genom att rigta en antänd ström af syrgas och vätgas på en cylinder af vare sig kalk eller komprimerad magnesia; i sednare fallet blir ljuset hvitare, men innehåller mindre ultra-röda strålar, emedan det förra ämnet är vida fastare och tätare än den lätta och svampaktiga magnesian. Slutligen har jag äfven anställt undersökningar af detta slag på solens mörka värmestrålar, hvilket emedlertid är förenadt med stor svårighet. Den dertill använda apparaten (bild 108) liknar i sina grunddrag det Newton'ska teleskopet. XY är en stor hålspegel af tre fots diameter, fästad vid bottnen af en cylinder, i hvars vägg är insatt det inuti svärtade, fyrkantiga tennröret AB; detta är öppet vid B och vid A försedt med en plan spegel xy, som bildar 45 graders vinkel mot rörets axel. Derframför är utskuren en öppning xo, ungefär 2 tum i qvadrat, i hvilken ett blad af svärtad platina är insatt. De från XY återkastade solstrålarne genomgå jodlösningen mn och samlas derefter på detta blad, som af dem upphettas, men likväl blott till rödglödning. I fullt dagsljus vore detta omöjligt att iakttaga, derest ej det lysande bladet syntes från B genom det mörka röret reflekteradt i spegeln xy. Deremot voro de verkningar, som erhöllos genom koncentrering af hela solstrålningen, alldeles utomordentliga. Temligen stora och ej särdeles tunna blad af platina försvunno helt och hållet, då de utsattes i brännpunkten, liksom om de förvandlats Bild 108. Y X