2G0 Härifrån vända vi nu våra tankar till den källa, hvarifrån allt både jordens och månens värme härflyter. Denna källa är solen, ty om jorden också engång befunnit sig i flytande tillstånd och ännu innehåller sedan den tiden inom sig en sådan kärna, så har dock det värme, som derifrån skulle kunna framtränga till dess yta, för längesedan upphört att der göra sig kännbart. Vi hafva först att undersöka, huru denna underbara verldskropp, från hvilken vi mottaga både ljus och lif, sjelf är beskaffad. Yi skola småningom närma oss denna fråga och bereda oss genom några föregående undersökningar till dess behandling. I kännen tillräckligt, huruledes spektrum från ett elektriskt ljus bildas; ett sådant, af två fots bredd och åtta fots längd, faller nu i all sin prakt här på skärmen, der dess särskilda färger följa och öfvergå i hvarandra utan något afbrott i kontinuitet. Ljuset, som bildar detsamma, kommer naturligtvis från sjelfva de glödande kolspetsarne, och alla hvitglödande fasta kroppar gifva ett dylikt kontinuerligt spektrum; betraktas en hvitglödande platina-tråd genom ett prisma, ser man dessa samma färgade fält, utan ringaste afbrott sinsemellan. Men genom stark hetta — t. ex. den elektriska lampans — kan jag förflyhtiga en metall och låta på skärmen falla ett spektrum, icke af den fasta kroppen, utan af dess glödande ånga eller gas. Och dermed förändras detta i grund; istället att bilda en kontinuerlig färgserie, består det endast af åtskilliga lysande linier, skilda af mörka mellanrum. För detta ändamål träffa vi följande anordning. Det nedre kolstycket formas till en cylinder af en half tums diameter och med en liten urholkning ofvantill, hvari lägges en bit zink. När den öfre kolspetsen föres ned i beröring med denna, går strömmen fram, och när kolstyckena derefter skiljas åt, kastas bilden af den lysande båge, som förenar dem, på skärmen såsom en, halfannan fot lång, ström af purpurfärgadt ljus. Detta ljus utstrålar från zink-ånga; metallens atomer vibrera nu i vissa bestämda perioder, och den färg, som vi varseblifva, är det blandade intrycket af dessa dallringar. Upplösa vi ljuset medelst prismat, framträder ett spektrum, bestående af lysande blå och röda linier eller band. Jag afbryter nu strömmen, borttager zinken och ditlägger i dess ställe ett stycke koppar; ljusströmmen blir nu grön i stället för purpurfärgad, och den prismatiska sönderdelningen ger också gröna linier, således helt andra än i förra fallet. Vi måste således sluta, att koppargasens atomer vibrera i helt andra perioder än zinkgasens. Låtom oss då undersöka, huruvida