'259 vid belägen, hvars kula var försilfrad, och som derför nästan icke alls utstrålade; dessa två grader representerade alltså det termometriska afståndet mellan glaset och luften. Men Six, Wilson, Wells, Parry, Scoresby, Glaisher och flere andra hade funnit dylika afstånd af mer än tio grader mellan en termometer i gräset och en annan, som hängde några fot deröfver. Huru kan detta förklaras ? Helt enkelt sålunda, enligt Melloni: gräsbladen afkylas först genom strålning 2° under sin omgifvande luft; denna afkyles sedermera genom beröring med dem och bildar sålunda ett kallt bad deromkring. Men gräset sträfvar att bibehålla det nämnda termometriska afståndet mellan sig och luften; dess temperatur sjunker således ännu lägre, luftens följer efter, och sålunda nedsättes, genom en följd af verkningar och återverkningar, gräsets temperatur till ett vida lägre gradtal, än det som egentligen motsvarar graden af dess utstrålningsförmåga. Många fruktlösa försök hafva hittills blifvit gjorda att upptäcka det värme, som hitsändes från månen. Hvarje ljusstråle är tvifvelsutan också en värmestråle, men dess värme- och ljusstyrka stå ingalunda i någon inbördes proportion. Med en stor af flere olika zoner sammansatt lins kastade Melloni en bild af månen på sin termo-elektriska stapels yta, men sjelfva linsens köld var mer än tillräcklig att motväga det sålunda samlade värmet. Han satte då en skärm ofvanför linsen för att hindra dess afkylning, ställde stapeln i linsens brännpunkt, afvaktade det ögonblick, då nålen inställt sig på noll, borttog då skärmen och lät det koncentrerade ljuset falla på stapeln — men det obetydliga luftdraget var tillräckligt att förtaga hela värme-ef-fekten. Slutligen tillslöt han röret framför stapeln med en glasskärm, hvarigenom ljusstrålarne obehindradt framträngde till instrumentet, der de förvandlades till mörkt värme; detta kunde ej gå tillbaka genom glaset, och sålunda erhöll lian omsider ett litet utslag af 3—4°. Den vida öfvervägande delen af det från fullmånen hitsända värmet måste bestå af mörka strålar, och dessa absorberas nästan helt och hållet af atmosferens vattenånga. De som möjligen framkomma till jordytan, måste fullständigt upptagas af en sådan lins, som Melloni begagnade. Tvifvelsutan vore det lämpligare att i stället samla dem medelst en metallisk reflektor; jag har gjort några försök i denna väg, men Londons ogynsamma luft har lagt för stora hinder i vägen *), *) Lörd Bosse har nyligen behandlat denna fråga utförligt medelst sitt bekanta teleskop. 17*