263 Låtom oss bevisa detta genom ett försök! Vi hafva nyss sett, att natrium-ångans spektrum innehåller en lysande gul linie. I detta fat är en blandning af alkohol och vatten; antändes den, är dess låga så ljussvag, att den knappt synes. Men upplöser man fore antändandet litet koksalt deri, blir lågan ganska starkt gul. Nu låter jag ett kontinuerligt spektrum falla på skärmen och insätter derefter i ljusstrålens väg, innan den inträder i prismat, denna gula, af glödande natrium-ånga bestående låga. Betrakten I nu spektrum noggrannt, så vars-nen I i det gula fältet en gråaktig fladdrande strimma, som åtminstone lemnar en otvifvelaktig antydan om, att den gula lågan förtager till en del samma färg af spektrum, att den absorberar just samma slags ljus som sitt eget. Emedlertid kan fenomenet göras vida tydligare. Jag ställer i den elektriska strålens väg lågan från en Bunsens brännare och inför deri medelst en liten platinasked ett stycke natrium. Detta färgar genast lågan gul, och med detsamma uppträder en skugga inom spektrums motsvarande fält. Men ännu har effekten ej nått sin höjdpunkt. Om några ögonblick börjar natrium att brinna häftigt, och på samma gång sen I ett alldeles mörkt bredt streck i spektralfältet. Den häftiga förbränningen varar blott några få sekunder, och efter dess slut framträder åter den gula färgen med oförminskad glans. Man kan upprepa försöket huru många gånger som helst och erhåller alltjemt samma resultat; det gifves knappast inom hela optikens område ett mera slående experiment. Men ännu kan ett inkast göras. Spektrums ifrågavarande gula fält har en viss utsträckning, det innehåller en mängd strålar af olika brytbarhet; huru kan man då vara viss, att den här absorberade är just densamma, som den af natrium-ångan utsända? För att bevisa detta fuktar jag den elektriska lampans kolspetsar med en lösning af koksalt; då strömmen derefter framsläppes, visar sig i det gula spektralfältet en lysande strimma af samma färg, betydligt ljusstarkare än sin omgifning. Får strålen derefter genomgå natriumlågan på samma sätt som nyss, så utsläckes just denna strimma. Jag har nyligen visat Er ett spektrum, som bildades af strålarne från en blandning af flere salter och bestod af ett större antal färgade linier, skilda af mörka mellanrum. Om nu hela denna blandning kunde försättas i glödande gasform och derpå — likasom natriumlågan i vårt förra försök — ställas i vägen för en stark ljusstråle, som ensam för sig skulle vid prismatisk sönderdelning gifva ett kontinuerligt spektrum, skulle den på grund af absorptionslagen borttaga just samma strålar,