268 Ni på något afstånd hör en klocka ljuda, så vet Ni, att det erfordras en ständigt verksam yttre kraft för att underhålla dess dallringar. Men liksom klockan "Ännu som fordom solen ljuder I syskonsferers täflingssång" __ och huru vidmakthålles då dess ton?'' Huru ersättas dess årliga förluster? Yi förbise lätt nog det underbara, då vi dagligen hafva det för våra ögon. För mången bland Er synes solen kanske blott som en ofantlig eld, olik de på jorden brinnande endast genom sin storlek och sin värmegrad. Men hvilket skulle väl det brännmateriel vara, som förmådde på sådant sätt bibehålla sig sjelft? Bestode himlakroppen hel och hållen af stenkol, skulle den vara fullständigt förtärd redan på fem årtusenden. Och för öfrigt, hvarifrån skulle väl den syrgas hämtas, som erfordrades för en sådan förbränning? Hvart skulle väl produkterna af densamma taga vägen? Äflägsnades de icke, i samma mån som de bildades, skulle de inom kort qväfva elden. Det vore föga mindre orimligt att tänka sig solen såsom en het kropp, ursprungligen försedd med ett sådant förråd af värme, att den årliga afsvalningen ej är märkbar. Det ämne, som bland alla af oss kända eger största värme-kapacitet, är vattnet; vore solens egentliga värme lika stort som dettas, skulle ändock dess temperatur sjunka 180 grader för hvarje århundrade. Det föreliggande faktum är i och för sig så underbart, att äfven den mest sansade hypotes, som kunde uttänkas till dess förklaring, måste synas fantastisk. Solen rullar som bekant kring sin axel en gång på tjugufem dygn; man har ifrågasatt, om ej friktionen mellan detta ofantliga hjuls omkrets och "någonting" i den omgifvande rymden kunde frambringa dess ljus och värme. Så öfverraskande det än kan tyckas Er, förekommer verkligen på vår egen planet något dylikt. Står Ni på en af Londons broar, ser Ni Themsen ändra sitt lopp två gånger i dygnet; dess vatten gnider under denna fram- och åter-gående rörelse mot bottnen och stränderna, och genom denna friktion måste värme utvecklas; detsamma går naturligtvis, åtminstone till en stor del, förloradt för jorden genom dess utstrålning. Hvad är det då, som ersätter denna ständiga förlust? Det är vår planets rullning kring sin axel. Tänkom oss för enkelhets skull, att månen vore stillastående, och jorden roterade derunder likt ett hjul från vester mot öster! Om under denna rörelse ett högt berg på jordytan närmade sig månens