•267 förmår uppvärma en viss vigt qvicksilfver — eller vatten, hvilken sednare vätska Pouillet i sjelfva verket använde i sitt instrument. Observationerna anställdes på olika timmar af dagen, då solstrålarne uppenbarligen hade att genomtränga atmosferiska lager af olika tjocklek; från middagstiden, då denna tjocklek var minst, till kl. 6 om aftonen, då den var som störst. Det befanns, att solens verkan minskades efter en viss lag, under det ifrågavarande lagers tjocklek ökades, och ur denna lag kunde Pouillet sluta, att atmosferens absorption, vid det tillfälle då solen befinner sig i zenit, utgör -J af dess hela strålning; att denna absorption företrädesvis gäller de långa värmevågorna, är klart deraf, att det ju ej är luften sjelf, utan egentligen dess vattenånga, som åstadkommer den. Betraktar man på cn gång bela den jordhalfva, som för tillfället är belyst af solen, så absorberas af dess atmosfer af hela strålningen; vore denna atmosfer borta, skulle ifrågavarande hemisfer alltså mottaga från solen nära dubbelt så mycket värme, som nu är händelsen. Fördelas hela det värmebelopp, som solen under ett helt år tillsänder jorden, likformigt öfver dennas yta, skulle det vara tillräckligt att smälta ett deröfver utbredt islager af mer än 100 fots tjocklek. Med kännedom om denna jordens årliga inkomst kunna vi ock beräkna solens hela årliga utgift. Tänkom oss en ihålig sfer, i hvars medelpunkt den strålande verldskroppen befinner sig och hvars radie är lika med jordens sol-afstånd; den del af denna sfers yta, som vår planet afskär, förhåller sig till hela ytan som 1 : 2,300,000,000, och i samma förhållande står alltså uppenbarligen äfven jordens lilla andel af solens utstrålning till dennas hela belopp. Också skulle detta sistnämnda, om det användes till att smälta ett islager, utbredt öfver hela sol-ytan, uppfräta detta till ett djup af omkring 2,500 fot på en enda timma; det skulle under lika lång tid bringa till kokning 2,400 millioner kubikmil fryskallt vatten. Eller på annat sätt uttryckt: Det värme, som solen hvarje timma afgifver, är lika med det, som skulle utvecklas genom förbränning af ett tio fot tjockt stenkolslager, som om-gåfve hela den oerhörda himlakroppen; för att frambringa det värmebelopp, som den utsänder under ett helt år, måste alltså detta kollager hafva ett djup af vidpass halftredje mil. Och detta slöseri har fortgått under årtusenden, utan att vi likväl, så långt som menniskors iakttagelser räcka tillbaka, kunnat upptäcka någon förminskning af solens rikedom. Om