•270 område, fattas af densamma och nedstörta derpå under form af meteoriter eller stjernfall; det antal, som sålunda för hvarje år införlifvas med jorden, uppgår kanske till hundra- eller tusen-tals millioner, och likväl utgör det bestämdt en försvinnande bråkdel af det oerhörda tal, som fortsätter den kretsande rörelsen. Likaså är det af åtskilliga grunder, t. ex. af iakttagelser på Enckes komet, ej oantagligt, att något ämne i rymden — kanske sjelfva verldsethern — gör motstånd mot verlds-kropparnes rörelse, och att dessa genom sin friktion deremot småningom närmas till solen. Visserligen förete de stora planeterna under hela den period, som mensklighetens historia omfattar, ingen märkbar förminskning af sina sol-afstånd och omloppstider, men förhållandet kan vara helt annat med dessa små kroppar, hvilkas hela rörelseqvantitet är så ringa; på den tid, under hvilken jordens sol-afstånd minskats med en eller annan aln, kan en dylik verldsatom hafva närmat sig systemets medelpunkt med tusentals mil. Af dessa premisser ledas vi till den slutsats, att under det en oerhörd ström af dylikt "kosmiskt stoft" närmar sig solen, dess täthet oupphörligt ökas, och visserligen ligger då äfven den förmodan nära tillhands, att det s. k. "zodiakal-ljuset," som omgifver centralkroppen, måtte vara en sky af meteorer. Åtminstone är det bevisadt, att detta ljusfenomen härrör af en materia, som kretsar efter samma lag som planeterna; zodiakal-ljusets hela massa måste derföre sannolikt beständigt närma sig solen och lik en regnskur nedstörta på densamma. Det är ganska lätt att beräkna både den största och den minsta hastighet, som sol-attraktionen förmår meddela en verlds-kropp. Den förstnämnda frambringas, om denne får närma sig solen från ett oändligt afstånd; den framkommer då till målet med en fart af 59 mil i sekunden. Den minsta möjliga fart, den vid ett dylikt tillfälle kan ega, är deremot 42 mil. I förra händelsen skulle kroppen vid sin sammanstötning med solen frambringa en värmemängd, mer än 9,000 gånger större än den, som uppkommer genom förbränning af en med kroppens lika vigt stenkol; i sednare händelsen blir det motsvarande talet 4,000. Det är således fullkomligt likgiltigt, om det ämne, hvaraf meteoren består, är brännbart eller ej; resultatet af dess förbränning vore i alla fall försvinnande litet i jemförelse med verkningen af sjelfva den mekaniska stöten. Se der grunddragen af den märkliga teori, som Mayer sjelf framlagt i sin "Dynamik des Himmels" (1848); hans framställning har jag här, stundom nästan ordagrannt, följt. Utan att för egen del ansluta mig till hans åsigt, och utan att heller