277 F örbränningen är ömvändningen af denna process; den energi, som samlats inom växten, framträder åter, då den för-täres af lågorna. Jag antänder denna bomullstapp; luftens syre förenar sig med dess kol, och så framkommer ånyo det belopp af ether-rörelse, som engång förbrukades till dess skapelse. Men den potentiela energien, som samlats i växternas atomer, kan magasineras och förvaras under årtusenden; ur våra stenkolsgrufvor upphämta vi under hvarje års förlopp en mängd deraf, eqvivalent med det arbete, som etthundrafemtio millioner hästar, sträfvande dag och natt under lika lång tid, förmå uträtta. Hvilka underbara vexlingar har då ej verldsenergien genomgått! I tidens början var den blott gravitation, den var dragningskraft mellan dessa ålshilda, mörka och kalla planetariska massor, hvilkas sammanstötning frambragte ej blott vår sols, utan ock alla fixstjernors ljus och värme. Och här framträda dessa samma fysikaliska krafter som sjelfva källan till det vegetativa lifvet. Men vi skola ej stadna vid växtverlden; medelbart eller omedelbart är den källan till den animala. Somliga djur nära sig af sjelfva växterna, andra använda de förra till sin näring; från plantorna hemta de således i sjelfva verket allesammans sitt lif och sin styrka; alla kunna de, såsom Helmholtz säger, leda sitt stamträd ända upp till solen. I djurkroppen bringas växtens kol och väte åter i beröring med syret, från hvilket de förut skildes och som nu hemtas genom lungorna; förening eger åter rum, och det animala värmet är resultatet, Den förbränning, som ständigt försiggår inom oss, skiljer sig från den vanliga eldens endast genom sin lägre intensitet; den kemiska föreningens produkter äro i båda fallen desamma, nemligen kolsyra och vatten. Se der naturens eviga kretslopp inom växt- och djur-lifvet; det förra är i fysikaliskt afseende tyngdens upphissande, det sednare dess nedsläppande. Men finnes icke inom den menskliga organismen något, som frigör densamme från denna nödvändighetens kedja, hvarmed lagen om kraftens bevarande fjättrar den oorganiska verlden? Der sträfva tvenne min af alldeles samma fysiska styrka uppför en brant bergsluttning; den ene tröttnar och uppgifver försöket, under det den andre på grund af sin fasta viljekraft uppnår målet, Har då ej sjelfva viljan i detta fall en förmåga att skapa kraft? Nej; ur fysikalisk synpunkt sedt, gäller samma lag för ångmaskinens och för menniskans rörelser. För hvarje skålpund, som den förre lyfter, förbrukas ett visst belopp af eldens värme; för hvarje steg, som bergvandraren tager uppför sluttningen, förlorar hans kropp en värmeqvani itet, eqvivalent med såväl dess egen vigt som den höjd, hvartill den upplyftes.