Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
F örbränningen är ömvändningen af denna process; den
energi, som samlats inom växten, framträder åter, då den
för-täres af lågorna. Jag antänder denna bomullstapp; luftens syre
förenar sig med dess kol, och så framkommer ånyo det belopp
af ether-rörelse, som engång förbrukades till dess skapelse. Men
den potentiela energien, som samlats i växternas atomer, kan
magasineras och förvaras under årtusenden; ur våra
stenkolsgrufvor upphämta vi under hvarje års förlopp en mängd deraf,
eqvivalent med det arbete, som etthundrafemtio millioner hästar,
sträfvande dag och natt under lika lång tid, förmå uträtta.
Hvilka underbara vexlingar har då ej verldsenergien
genomgått! I tidens början var den blott gravitation, den var
dragningskraft mellan dessa ålshilda, mörka och kalla
planetariska massor, hvilkas sammanstötning frambragte ej blott vår
sols, utan ock alla fixstjernors ljus och värme. Och här
framträda dessa samma fysikaliska krafter som sjelfva källan till det
vegetativa lifvet. Men vi skola ej stadna vid växtverlden;
medelbart eller omedelbart är den källan till den animala.
Somliga djur nära sig af sjelfva växterna, andra använda de förra
till sin näring; från plantorna hemta de således i sjelfva verket
allesammans sitt lif och sin styrka; alla kunna de, såsom
Helmholtz säger, leda sitt stamträd ända upp till solen. I
djurkroppen bringas växtens kol och väte åter i beröring med syret,
från hvilket de förut skildes och som nu hemtas genom
lungorna; förening eger åter rum, och det animala värmet är
resultatet, Den förbränning, som ständigt försiggår inom oss,
skiljer sig från den vanliga eldens endast genom sin lägre
intensitet; den kemiska föreningens produkter äro i båda fallen
desamma, nemligen kolsyra och vatten. Se der naturens eviga
kretslopp inom växt- och djur-lifvet; det förra är i fysikaliskt
afseende tyngdens upphissande, det sednare dess nedsläppande.
Men finnes icke inom den menskliga organismen något, som
frigör densamme från denna nödvändighetens kedja, hvarmed
lagen om kraftens bevarande fjättrar den oorganiska verlden?
Der sträfva tvenne min af alldeles samma fysiska styrka
uppför en brant bergsluttning; den ene tröttnar och uppgifver
försöket, under det den andre på grund af sin fasta viljekraft
uppnår målet, Har då ej sjelfva viljan i detta fall en förmåga
att skapa kraft? Nej; ur fysikalisk synpunkt sedt, gäller samma
lag för ångmaskinens och för menniskans rörelser. För hvarje
skålpund, som den förre lyfter, förbrukas ett visst belopp af
eldens värme; för hvarje steg, som bergvandraren tager uppför
sluttningen, förlorar hans kropp en värmeqvani itet, eqvivalent
med såväl dess egen vigt som den höjd, hvartill den upplyftes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
