276 dallring till'oceanen, der den öfvergår till potentiel; vidare med vattenångans molekuler från hafsytan till skyarne och härifrån till bergens höjder, hvarvid det värme, som åtgått till ångbildningen, åter framkommer vid kondensationen, men det, som användts till massans upplyftande, ännu bibehåller potentiel form. Men också detta skall utbetalas till sista skarfven; under vattnets friktion mot strömbädden, vid vattenfallens botten, som mottager massans stöt, i de maskiners värme, som drifvas af strömmen, i gnistorna mellan qvarnstenarne, under stång-jernsmedjornas tunga hamrar och i sågverkens bräder utminuteras solstrålens energi och öfverallt framträder den åter i sin ursprungliga gestalt, som ether-rörelse, så ofta som den mekaniska upphäfves. Men utom dessa rörelser och krafter gifves det inom vår verld också andra, hvilkas ursprung och sammanhang med solen ej äro lika ögonskenliga som de förra. Träd och örter växa på jorden och gifva vid förbränning upphof till värme, medelst hvilket väldiga mekaniska verkningar kunna frambringas. Hvarifrån kommer detta? Herschel har besvarat frågan endast i allmänna drag, Mayer och Helmholtz undersökt förhållandet närmare. Jag vill framställa deras svar i enkla ord. Sen denna jèrnrost, bildad genom jern- och syre-atomernas förening; I kunnen ej varseblifva denna genomskinliga kolsyregas, som på samma sätt bildats af syret och kolet. Dessa förenade atomer likna en på jorden hvilande tyngd; deras ömsesidiga sträfvan är tillfredsställd. Men jag kan hissa upp tyngden och sålunda sätta den i stånd att verkställa ett nytt fall; och likaså kunna dessa atomer hissas upp, skiljas från hvarandra och sålunda sättas i stånd att upprepa sin föreningsprocess. Yid växternas uppbyggande bildar kolsyran det material, ur hvilket deras kol, vattnet det, hvarur deras väte hämtas. Solstrålen hissar upp tyngden; den är det, som skiljer atomerna, som frigör syret och låter kol och väte förena sig till en växt-fiber. Falla strålarne på en sandöken, upphettas denna och bortstrålar sedermera allt värme, den mottagit; men falla de på en skog, återlemnar denna blott en del af den energi, den erhållit; resten användes till trädens uppbyggande. Att värme åtgår till atomers åtskiljande och åter framkommer vid deras förening, hafva vi förut sett (i kap. V); men alldeles detsamma gäller äfven om ljuset, ty på dess bekostnad verkställes den kemiska sönderdelningen. Utan solen kan kolsyrans och vattnets sönderdelning ej försiggå, och af dess energi förbrukas vid denna process ett belopp, eqvivalent med det verkställda mole-kular-arbetet.