•279 vecklas utom kroppen, alldeles lika med det, som fattas der-inom. Det möter naturligtvis ingen svårighet att bestämma det värmebelopp, som en bergvandrare förbrukar för att lyfta sin kropp upp till en viss höjd. I en lätt drägt väger jag 150 huru mycket värme åtgår då för mig för att bestiga Montblanc, som är 14,800 fot högt? Arbetets belopp är 150. 14,800 = 2,220,000 skålp. fot; divideradt med eqviva-lent-talet 1426, gör detta vidpass 1557 värme-enheter. Och kunde jag tvärtom glida direkte ned från bergstoppen till hafvets nivå, så skulle derigenom samma värmemängd utvecklas. Mer än en gång har jag fästat Er uppmärksamhet på moleku-larkrafternas styrka; att bestiga ett berg, sådant som Montblanc, förefaller väl enhvar af oss nära nog som ett jätte-arbete, och likväl är den "energi," som dertill kräfves, ej större än den, som utvecklas genom förbränning af ett par skålpund stenkol. I en ångmaskin af bästa konstruktion förvandlas vid pass yg af allt värmet till arbete; de återstående nittio procenten bort-spillas i luften, på kondensatorn o. s. v. Men naturens konstruktioner äro bättre än menniskans; i den animala organismen förvandlas -J af det ur näringen frambragta värmet till arbete, och endast 80 procent gå alltså förlorade. Den ena apparaten såväl som den andra hämtar emedlertid — eller Jean åtminstone hämta — sin drifkraft från samma källa. Vi kunna sätta en ångmaskin i rörelse genom förbränning af samma ämnen, som vi använda till föda; och vore våra magar i stånd att smälta stenkol, skulle vi, som Helmholtz anmärkt, kunna hemta vår lefvande kraft ur detta ämne. Den vigtiga sanning, som ligger till grund för allt detta, är, att ingenting skapas; vi kunna ej åstadkomma någon rörelse, utan att någon annan dylik upphäfves eller minskas. Och huru invecklade djurens rörelser än äro, hvilken förändring näringens molekuler än undergå inom våra kroppar, så består dock det animala lifvets hela energi i kol-, väte- och qväfve-atomernas fall från den höjd, der de befinna sig i näringsämnena, till den låga nivå, der de befinna sig vid afsöndringen från kroppen. Men hvad har väl satt dem i stånd att falla? Hvem lyftade väl först upp dem till den potentiela energiens höjd? Vi hafva redan fått veta det; det är på solens bekostnad, som det animala värmet frambragts, och den animala rörelsen åstadkommes; solen måste afkylas, för att kunna skänka oss ej blott vår eld, utan ock vår rörelseförmåga. Ämnet är af sådan betydenhet för både nutidens och framtidens naturforskning, att jag vill dröja dervid ännu ett ögon-