'291 En vacker förändring af försöket är följande. Jag förbinder medelst ett kautschulcrör pipen af en liten blåsbälg med glasröret b af flaskan F, som nu löstagits från den öfriga apparaten och innehåller amylnitrit. En hastig stöt af bälgen sänder en liten puff af ånga ut genom röret a; denna ånga är i vanligt diffust ljus osynlig. Men får den inträda i koncentreradt solljus eller i den elektriska lampans strålar, utfälles den just på gränsen i form af moln och bildar en lysande hvit ring. Denna sistnämnda har uppenbarligen alldeles samma orsak som den rökring, hvilken utslungas från en kanonmynning vid skottets aflossande eller som en tobaksrökare kan utblåsa; men den är osynlig, ända tills den utfälles genom de kemiska strålarne. Vi kunna naturligtvis gifva ifrågavarande "aktiniska moln" hvilken grad af tunnhet vi behaga, genom att på förhand göra ångans täthet eller tryck i cylindern tillräckligt ringa. Är denna täthet mycket liten, blifva de utfällda partiklarne till en början utomordentligt små, alltför små tillochmed att kunna göras synbara genom den starkaste möjliga förstoring; sannolikt uppgår deras diameter då ej ens till någon milliondels tum. Men de tillväxa så småningom i storlek och utsända derunder en ständigt tilltagande mängd af synlig ether-rörelse, tilldess slutligen det aktiniska molnet fyller hela rummet med ett klart hvitt ljus. Under denna tillväxt visa sig ofta de skönaste regn-bågsfärger; ej sällan har jag med beundran och förtjusning sett sådana i den atmosfer, som hvilar öfver Alpernas toppar, men likväl aldrig några så praktfulla som de vid dessa laboratorieförsök frambragta. Dock är det ej med dessa vackra företeelser, som vi nu skola sysselsätta oss, utan med tvenne andra frågor, hvilka hittills stått som olösta gåtor inom meteorologien — himlahvalfvets blå färg och polarisationen af dess ljus. För det första: Huru uppkommer denna färg, och kunna vi ej eftergöra den? Den har tydligen ej samma orsak som kroppars vanliga färger, d. v. s. absorptionen. En violblomma är blå, och ett geranium rödt derföre, att deras molekuler hafva egenskapen att upptaga och utsläcka vissa beståndsdelar af solljuset, samt återsända endast de blå strålarne i förra fallet, de röda i det sednare. Himlens färg är icke af detta slag, dess ljus är rcflehteradt; och funnes det ej i atmosferen något, som förmådde återkasta solstrålarne, skulle vi ej se det blå fästet, utan endast den gränslösa rymdens svarta mörker. Detta det blå ljusets återkastande verkställes af fullkomligt färglösa partiklar, och det tyckes verkligen, som om den enda nödvändiga egenskapen hos sådana för att kunna utvälja och reflektera 19*