292 strålar af just denna färg vore blgtt — en tillräcklig grad af litenhet. Åtminstone synes det så af följande försök. Genom att behörigen afpassa den i cylindern insläppta ångans mängd, kan man låta de utfällda partiklarne växa upp från en rentaf ultra-mikroskopisk litenhet och sålunda, vid ett visst stadium af sin tillväxt, frambringa en färg, som täflar med eller öfverträffar den renaste italienska himmels. I cylindern insläpper jag nu luft, blandad med ånga af butylnitrit, till blott atmosfers tryck, samt derefter Js atmosfer af luftblandadt chlorväte, och sänder den elektriska strålen in i denna ytterst tunna gas. Reaktionen inträder mycket långsamt, men småningom utvecklar sig inom cylindern en lysande azur, som till en tid ökas i styrka, derefter uppnår ett maximum af djup och renhet, samt tillsist öfvergår till ett hvitaktigt blått, då de reflekterande partiklarne blifva större. Experimentet förtydligar en allmän princip; åtskilliga andra färglösa ämnen af de mest skiljaktiga såväl optiska som kemiska egenskaper kunna dertill användas, och i hvarje fall företer det aktiniska molnet i början af sin daning denna praktfulla blå färg *). Men det gifves ock en annan hithörande fråga, af ännu hemlighetsfullare beskaffenhet än den förra, nemligen om polarisationen af himlahvalfvets ljus; talrika observationer derpå hafva anställts af Brewster, Arago, Babinet, Herschel, Wheatstone och Rubenson. Hvad betyder för det första sjelfva namnet? I hvarje ljusstråle röra sig, såsom redan mer än en gång är nämndt, de dallrande etherpartiklarne fram och tillbaka vinkelrätt mot strålens linie, och i den vanliga strålen försiggår denna rörelse i hvarje mot nämnda linie vinkelrät rigtning. I den polariserade är detta deremot ej fallet; dallringen försiggår der blott i en enda dylik rigtning, och samtliga de vibrerande etherpartiklarne röra sig alltså i ett och samma plan. Strålen har sålunda fått en slags "fad-sidighet," och detta är äfven anledningen till namnet; med polära krafter mena vi ju i allmänhet sådana, i hvilka en dualitet af attraktion och repulsion röjer sig; magnetens polaritet består deri, att den har två ändar eller poler, som verka i motsatta rigtningar. *) Författaren uttalar här den förmodan, att de ifrågavarande ultra-mikroskopiska partiklarne skola, just på grund af denna sin egenskap, hafva större inflytande på de korta ljusvågorna än på de langa och följaktligen reflektera företrädesvis blått ljus, eftersom 'de blå ljusvågorna äro de minsta och kortaste af alla de synliga" — en hypotes, som väl svårligen torde kunna försvaras.