•294 hindrar prismat helt och hållet strålens ethervibrationer och genomsläpper följaktligen ej det ringaste af dess ljus. Och bilda slutligen de båda planen en sned vinkel med hvarandra, kunna vi tänka oss den polariserade strålens vibrationskraft uppdelad i tvenne inbördes vinkelräta sidokrafter eller "komposanter," den ena belägen i principalplanet, den andra vinkelrät deremot; prismat genomsläpper, på grund af det anförda, fullständigt den förra, men tillintetgör lika fullständigt den sednare — och följden häraf blir tydligen, att blott en del af den ursprungliga strålens ljus framsläppes, nemligen en i samma mån mindre del, som vinkeln mellan de båda planen närmar sig en rät *). Ett Nicols prisma kan derföre användas till undersökning af en ljusstråles beskaffenhet i ifrågavarande hänseende; betraktar man genom detsamma en lysande kropp, som utsänder vanliga strålar, t. ex. solen, så förmärkes under prismats kringvridning ingen förändring af ljusets styrka; det genomsläppes lika lätt i hvilken ställning af instrumentet som helst. Men föreställom oss, att vi betrakta en punkt af det blå himlahvalfvet genom ett dylikt prisma; vrida vi det derunder kring dess axel, varseblifva vi betydliga förändringar af ljusstyrkan, d. v. s. af den observerade himlatraktens klarhet. I en viss ställning af instrumentet går ljuset oförsvagadt igenom; vrides detta derefter nittio grader kring sin axel, blir ljuset mer eller mindre utsläckt, och den ifrågavarande fläcken af himlen synes alltså mer eller mindre mörk. Och vid närmare undersökning finner man, att skilnaden mellan det genomsläppta ljusets största och minsta styrka blir maximum, då instrumentets axel rigtas vinkelrätt mot solstrålarne. Resultatet häraf är alltså, att himlens ljus är polariseradt, och att trakten för den fullständigaste polarisationen är, som man säger, belägen 90° från solen. *) Hvad som här blifvit sagdt om ljuset, gäller naturligtvis lika mycket om det strålande värmet. Låter man en kraftig stråle från en elektrisk lampa först genomgå en lösning af jod i kolsvafla, som fullständigt beröfvar den dess lysande beståndsdelar, samt derefter ett Nicols-prisma, så erhålles en polariserad mörk värmestråle. Ställes i dennes väg ett annat dylikt prisma, hvars principalplan är vinkelrätt mot det förras, så hindras värmet fullständigt att framtränga, och intet inflytande deraf röjes på en bakom det andra prismat stående termo-elektrisk stapel. Vrides derefter detta andra prisma en rät vinkel, så att dess principalplan sammanfaller med den polariserade värmestrålens vibrationsplan, så tränger värmet obehindradt igenom detsamma och kan ej blott sända den med stapeln förenade galvanometerns nål upp till 90°, utan tillochmed låta den snurra ett par gånger rundtomkring gradskifvan.