Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•294
hindrar prismat helt och hållet strålens ethervibrationer och
genomsläpper följaktligen ej det ringaste af dess ljus. Och
bilda slutligen de båda planen en sned vinkel med hvarandra,
kunna vi tänka oss den polariserade strålens vibrationskraft
uppdelad i tvenne inbördes vinkelräta sidokrafter eller
"komposanter," den ena belägen i principalplanet, den andra vinkelrät
deremot; prismat genomsläpper, på grund af det anförda,
fullständigt den förra, men tillintetgör lika fullständigt den
sednare — och följden häraf blir tydligen, att blott en del af den
ursprungliga strålens ljus framsläppes, nemligen en i samma
mån mindre del, som vinkeln mellan de båda planen närmar
sig en rät *).
Ett Nicols prisma kan derföre användas till undersökning
af en ljusstråles beskaffenhet i ifrågavarande hänseende;
betraktar man genom detsamma en lysande kropp, som utsänder
vanliga strålar, t. ex. solen, så förmärkes under prismats
kringvridning ingen förändring af ljusets styrka; det genomsläppes
lika lätt i hvilken ställning af instrumentet som helst. Men
föreställom oss, att vi betrakta en punkt af det blå
himlahvalfvet genom ett dylikt prisma; vrida vi det derunder kring dess
axel, varseblifva vi betydliga förändringar af ljusstyrkan, d. v. s.
af den observerade himlatraktens klarhet. I en viss ställning
af instrumentet går ljuset oförsvagadt igenom; vrides detta
derefter nittio grader kring sin axel, blir ljuset mer eller mindre
utsläckt, och den ifrågavarande fläcken af himlen synes alltså
mer eller mindre mörk. Och vid närmare undersökning finner
man, att skilnaden mellan det genomsläppta ljusets största och
minsta styrka blir maximum, då instrumentets axel rigtas
vinkelrätt mot solstrålarne. Resultatet häraf är alltså, att himlens
ljus är polariseradt, och att trakten för den fullständigaste
polarisationen är, som man säger, belägen 90° från solen.
*) Hvad som här blifvit sagdt om ljuset, gäller naturligtvis lika
mycket om det strålande värmet. Låter man en kraftig stråle från
en elektrisk lampa först genomgå en lösning af jod i kolsvafla, som
fullständigt beröfvar den dess lysande beståndsdelar, samt derefter
ett Nicols-prisma, så erhålles en polariserad mörk värmestråle.
Ställes i dennes väg ett annat dylikt prisma, hvars principalplan är
vinkelrätt mot det förras, så hindras värmet fullständigt att framtränga,
och intet inflytande deraf röjes på en bakom det andra prismat
stående termo-elektrisk stapel. Vrides derefter detta andra prisma en
rät vinkel, så att dess principalplan sammanfaller med den
polariserade värmestrålens vibrationsplan, så tränger värmet obehindradt
igenom detsamma och kan ej blott sända den med stapeln förenade
galvanometerns nål upp till 90°, utan tillochmed låta den snurra ett
par gånger rundtomkring gradskifvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
