296 visst uppgår, såsom förut är nämndt, dessa först bildade par-tiklars diameter ej ens till någon milliondels tum, och likväl erfordras till bildande af hvarje sådan hela skaror af molekuler; helt visst hafva vi således, trots alla nutidens utmärkta mikroskopiska hjelpmedel, ännu mycket långt qvar till förverkligandet af den förhoppning, som redan Newton uttalade, att man en dag skulle lyckas att få se sjelfva molekulerna. Men under det jag talar, sen I redan denna fina blå färg utveckla sig inom cylindern och gradvis tilltaga i styrka. Ingen himlens färgton kan öfverträffa den i renhet, men de partiklar, hvaraf den frambringas, ligga ännu långt utom våra bästa mikroskopers synhåll; intet tecken till diskontinuitet kan upptäckas inom densamma — en sådan skulle uppenbarligen röja dessa individuela partiklars tillvaro — fullkomligt jemn och oafbruten sträcker den sig genom cylindern. Till en början är den lika dunkel som himlen, sedd från de högsta Alpspetsarne och uppenbarligen af samma orsak, men den blir småningom ljusare, tills omsider en hvitaktig anstrykning börjar göra sig märkbar deri — ett tecken till, att partiklarne redan uppnått en viss storlek. I stället för allyljodid eller butylnitrit kunde man här lika väl använda amylnitrit, kolsvafla, benzol, benzoë-ether eller något annat af de ämnen, som innehållas i detta dussintal flaskor, som I sen framför mig här på bordet; i hvarje fall då den utfällda materien långsamt öfvergår från molekulärt till ett mera sammanhängande tillstånd, betecknas denna öfvergång genom den blå färgens uppträdande. Jag betraktar nu denna färg — ett blått "moln" är onekligen en mindre lämplig benämning på densamma, emedan dess byggnad och egenskaper äro fullkomligt olika de vanliga molnens — genom ett Nicols prisma, hvaraf jag önskade att kunna sätta ett exemplar i handen på enhvar af Er; här är såtillsägandes ett stycke himmel, ännu fullkomligare än himlen sjelf. Ty blickar man här vinkelrätt mot den elektriska ljusstrålen, liksom vi nyss tänkte oss se mot himlen i vinkelrät rigtning mot solstrålarne, erhålles ej blott en partiel, utan en fullkomlig polarisation; vid en ställning af prismat framkommer det blå ljuset obehindradt till ögat, vid en annan afstänges det helt och hållet, och profcylindern tyckes då i optiskt hänseende alldeles tom. Man kan lämpligen ställa bakom densamma en svart yta, för att ögat ej må förvillas af annat ljus; då prismat derefter hålles i den sistnämnda ställningen, synes denna svarta yta utan ringaste afbrott, ty partiklarne inom röret äro sjelfva osynliga, och det ljus, som från dem utsändes, blir alldeles släckt. Vore himlens ljus lika fullständigt polariseradt, skulle vi, vid samma ställning