301 Men vid vissa timmar på dagen kan detta blåaktiga skimmer alldeles utsläckas genom ett Nicols prisma, och då tyckas båda bergsryggarne lika aflägsna från ögat, ehuru deras inbördes afstånd i verkligheten utgör åtminstone halfannan mil. Detta töcken vexlar med atmosferens värmegrad och fuktighet. Vid vissa tider och ställen tyckes det lika blått som sjelfva himlen; men för att kunna riktigt iakttaga dess färg, måste man bortvända sin uppmärksamhet från sjelfva bergen och skogarne der-bakom. I verkligheten är det helt enkelt ett stycke himmel; det frambringas på alldeles samma sätt och beror af samma lagar som sjelfva det blå firmamentet. Vi lefva i himlen, ej under den. Vidare består ett landskaps, likasom de flesta andra föremåls ljus af tvenne delar; den ena härrör hel och hållen af reflexion från sjelfva ytan af kropparne och har alltid samma färg som sjelfva det ursprungliga ljus, hvilket faller på landskapet; den andra delen kommer till vårt öga från ett visst djup mom föremålen, och det är denna del, som gifver dem deras olika färger. Solens hvita ljus intränger till ett visst djup inom kropparne och blir till en del åter utkastadt genom en inre reflexion, vid hvilken de särskilda ämnenas olika mole-kularbeskaffenhet utöfvar stort inflytande; detta hvita ljus sållas följaktligen af föremålen, hvilka visa sig i de färger, som efter sållningsprocessen återstå och träffa åskådarens öga. Gräsets ljusa och furans mörkare gröna färger komma följaktligen till oss ej ensamma, utan alltid blandade med en viss mängd annat ljus, som härrör af yt-reflexionen och meddelar en slags hård glans åt ängar och skogar. Men under vissa omständigheter kan detta sistnämnda utsläckas genom ett Nicols-prisma, och då framträda gräs och löf med sina verkliga färger; de förete då en egendomlig, rik och mjuk färgton, som ej stores af någon yt-reflex. På barr- och ännu bättre på löf-träd kan detta ganska tydligt iakttagas, och ett glimrande majsfält erbjuder de aldra egendomligaste förändringar i färgton, om det betraktas genom ett roterande prisma. Tillsist ännu en anmärkning beträffande den vigtiga fråga, som jag här sökt på experimentel väg besvara. Hvilken skulle väl följden blifva, oin dessa oändligt små partiklar i vår atmosfer, hvilka nedsända till oss det blå himlaljuset, försvunne derur? Solstrålarne skulle då framtränga genom vår luftkrets utan att alls reflekteras eller förströs åt sidorna; jorden skulle gå miste om himlens ljus, och hela fästet synas svart. En sådan förlust blefve tvifvelsutan fruktansvärd. Jag har redan visat, att det organiska lifvet på vår planets yta är helt och hållet beroende