302 af solens kemiska strålkraft; att växtverlden, från hvilken den animala omedelbart eller medelbart hemtar sin näring, uppbygges af kol, som under nyssnämnda strålars inflytande afsöndras ur luftens kolsyra; jag har ock nämnt, att de i kemiskt hänseende ojemförligt, att ej säga uteslutande, verksamma strålarne äro just de mest brytbara, de som bilda spektrums blå och violetta del, eller tilloehmed vid den prismatiska sönderdelningen falla utanför denna ända af det synliga spektrum. De särskilda strålarnes kemiska värde är utomordentligt olika; de skilja sig i detta hänseende från hvarandra fullt likaså mycket, som ett lands guldmynt skiljer sig i värde från dess kopparmynt. Nåväl — det är just solens guld, som himlen låter nedströmma på jorden. Genom observationer, anställda i Kew, har Roscoe *) visat, att det af korta ethervågor bestående himlaljuset har ett större kemiskt värde, än sjelfva det direkta ljuset från solen, då dess höjd öfver horizonten är 42°. Och kan än härvid den anmärkning göras, att de ämnen, hvilka han utsatte för ljusets inflytande, äro särskilt känsliga för detsamma, samt att de strålar, som företrädesvis verka inom växtverlden, möjligen ej äro desamma, som verkat på ifrågavarande ämnen, håller jag det likväl för mycket sannolikt, att då en gång frågan blifvit genom fullt noggranna iakttagelser utredd, himlaljusets betydelse för det organiska lifvet på jorden ej skall visa sig mycket ringare än det af Roscoe angifna. *) Proceedings of the Royal Institution, vol. IV s. 657.