Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"re’nanismen" och krisen i renans liv 61
och dygd och som försökt dämpa de galliska
fördomarna mot germanerna, bilden av en
andarnas världsrepublik ovan stridsvimlet, en
federation av alla goda krafter, Europas förenta stater,
som skola taga den medeltida teokratiens
enhets-och fredsdrömmar i arv. Han talar för döva öron.
Dessa Renans vädjanden göra kanske ett naivt
intryck på nutida läsare. De gjorde det också på
samtiden. Men man måste beundra deras pregnans
och ädla form, deras frihet från hat, lidelse och
fördom. Och man märker i dem, hur djupt rotad
Renans tro på civilisationen och andens makt
i grund och botten var. In i det sista söker han
bevara denna tro och illusionerna om Tyskland.
Edmond de Goncourt har som bekant i sin
Journal bevarat interiören av en middag på restaurang
Brébant under fransk-tyska kriget. Det är i det
ögonblick, då de franska fanornas örnar sänkts mot
jorden och segerhoppets låga börjat flämta i staken.
Berthelot, kemisten, Renans ungdomsvän krossar
med sitt realitetssinne och sin sanningskärlek alla
de närvarandes illusioner om en lycklig utgång
av händelserna. Goncourt reser sig upp från
middagsbordet och ropar: »Då återstår oss ingenting
annat än att uppfostra en generation för hämnden».
— »Nej, nej», protesterar Renan, som också rest
sig upp, röd i ansiktet, »inte hämnd, må då hellre
Frankrike och fäderneslandet gå under, ty det
finns över detta ett pliktens och förnuftets
kungadöme». — »Nej, nej», tjuter hela bordet, »över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
