Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
humanistisk triptyk 83
mer sig i ett säkert tonfall. Vad är hennes dygd?
Vankelmod, som bemantlar sin tvekan cch oro med
låtsat lugn eller överilade kraftåtgärder. Vad är
hennes strävan? Fåfänglighet. Vad är jag och du?
Inbillade storheter, sekunder i tidsflödet, kryp och
korn i ett oändligt rum. Ungefär så resonerade tre
århundraden senare en annan fransk skeptiker,
Ernest Renan. Och kritikerna frågade harmset eller
spefullt : Hur kan monsieur Renan vara glad? Det
är inkonsekvent, det är oförskämt, det är osedligt.
Från en sådan utgångspunkt måste man sätta sig
vid tidens ström och gråta som Heraklit. Men det
gjorde inte monsieur Renan och inte heller
Montaigne. Vem har för övrigt dekreterat att skepticism
skall mynna ut i pessimism? Tvivlet är förvisso
merendels förbundet med smärta, brustenhet och
oro. Men hos några få utvalda förmäler det sig
med den lugna glädje, som antikens vise kallade
hilaritas. Och bland de underliga legeringar, som
finnas i människonaturen, är scepsis ac hilaritas inte
den sämsta. Är det inte människans storhet att
hon lever på ett trots allt—ändå ? Och är inte
en sådan skenbar motsägelse detta bräckliga väsens
största styrka? För övrigt kan man med Faguet
på goda grunder bestrida, att det är alldeles riktigt
att kalla Montaigne skeptiker. Han är inte så mycket
skeptiker som agnostiker, inte så mycket tvivlare
som icke-vetare. Och denna sin position har han
grundat på erfarenheten om den mänskliga
kunskapsförmågans relativitet och gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
