Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
torsten fogel qvist
naturens ordning, i vilken en vis människa alltid
söker finna sin rätta plats. Båda ha hänsynslöst
sprättat upp den skyddande förklädnad i vilken
människorna gömma sina affekter och passioner.
De darra inte på målet då det gäller att kalla alla
saker vid deras rätta namn. Montaignes
psykologiskt naturalistiska aforismer över människans
handel, vandel, tänkande och bevekelsegrunder likaväl
som Spinozas beryktade utredning över affekternas
ursprung i tredje boken av Etiken skulle kunna kallas
en själslivets naturlära. Skillnaden är blott den att
Spinoza är vetenskapsman och filosof, medan
Montaigne är dilettant, kåsör och moralist.
Montaignes essäer höra icke till den litteratur
som sätter viljor i brand. Där finns inga
upprörda eller prästerliga tonfall, icke en accent av
agitatorisk propaganda. Söker du en fältlösen, så
sök den inte hos Montaigne. För att förstå honom
måste man ha känt ärelystnadens fadda eftersmak,
sett det offentliga livet utveckla sig som hets,
Streberthum och fars, genomskådat relativiteten av
den tro för vilken människor flå huden av
varandra. Dessa essäer höra ej heller till känslans
passionslektyr. De äro absolut fria från
sentimentalitet. För att sentera dem måste man ha
genomskådat sinnenas bedrägeri och upplevat kärlekens
rus och bakrus. De äro en lektyr för medelåldern
och det är närmast ett under, att de förskaffade sin
åldrande upphovsman en ung beundrarinna och
vän, mademoiselle de Gournay, som genom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
