Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
torsten fogel qvist
förtroligt och vänskapligt förhållande till människan,
medan den i Hardys romaner är varslande,
hemlighetsfull och ödesdiger. I förra fallet utgör den en
pastoral ram till idyll och storvulen patriarkalisk
släktsaga, i senare fallet är den en gåtfull ram
Hardy skildrar framför allt jordens arbetare,
deras tunga liv ute på fältet, späckat med
primitiva kärlekssorger och brödbekymmer, och deras
glömskestunder på bykrogen med ölet rinnande
som Lethes älv genom en trög, fattig och
minnesgod inbillning. Man har jämfört honom med Jean
François Millet. Och något ligger kanske i
jämförelsen. Hans figurer växa som Millets mörka upp
ur jorden. De bära alla det hårda arbetets och den
stumma undergivenhetens prägel. De äro alla
naturalistiskt skildrade med jordångan rykande kring
sina tunga kroppar och tröga själar. Och de äro
aldrig arkadiskt konstgjorda för att fägna turistens
ögon. Men någon — det är visst Gardiner — har
anmärkt, att Hardy är Millet utan Angelus. Och
han har rätt. Det står aldrig i inre mening någon
genomskinlig dager av helgsmål, någon atmosfär
av klockklang över mullen och inullens barn i
Hardys diktning. Han är naturalist, icke blott med ögat,
utan också med tanken. Röken från risknippena på
hans fält stiger aldrig uppåt som röken av Abels
offer, den kryper Kainsaktigt tung utefter jorden.
Och dock är Hardy icke naturalist i
fastlandsbe-märkelse, Hans engelska kynne förbjuder honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
