Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andersen och strindberg 289
det allmänna i det enskilda, typen i fallet,
verkligheten i äventyret, det allmänmänskliga i den
individuella upplevelsen. Det ha alla stora
fabeldiktare gjort. Mien Andersen gjorde det på sitt
sätt. Han gjorde alla till barn kring brasan och
karmstolen. Han flyttade in det levande talet i det
skrivna ordet. Tonfallet, mimiken, åtbörderna följde
med. Han gjorde en retorisk fråga mitt i sin
berättelse (retorisk är kanske icke rätta ordet) och
alla lystrade. Han plirade med ögonen eller
rynkade på näsan eller snörpte med munnen — och
alla förstodo den outtalade meningen. Han höll
humöret uppe med ett leende och en grimas. Hans
geni ligger i det skrivna och tryckta ordets
osynliga mimik.
Det finns en avgjord skillnad mellan germansk
och romansk fabeldiktning. Brandes har påpekat
det. Han nämner La Fontaine jämte Anderse|n.
Ali fabeldiktning är moraliserande. Men den
romanska fabeldiktningens moral går ut på att göra
människorna kloka, så att de icke låta dupera
sig. Den germanska fabeldiktningen åsyftar att
låta hjärtats godhet komma till sin rätt. Utan
att I omvänden eder och varder såsom barn,
skolen I icke få se Guds rike. Det beror blott
på, om och av vem man får höra det ordet, om
det sägs av vinkelpredikanten eller farfar med
långpipan, om det studsar mot söndagsskolans
nakna väggar eller får ljudfång i brashörnet. I
Hans Christian Andersens närhet luktar det far-
19. — Fog el qvist, Typer och tänkesätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
