Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andersen och strindberg 299
väldigt träd, som reste sig så högt och bredde sina grenar
vitt ut över studenten–-Varje frukt var en lysande
stjärna, och så sjöng och klang det underbart vackert.
Med vilken intensiv självtillärnpningsnjutning
skulle väl icke Strindberg ha anammat denna
något idealiserade bild av sitt eget fattiga storhets*
drömmeri som student.
Då Strindberg översatte Andersen, var han även
sysselsatt med sina studentnoveller Från
Fjärdingen och Svartbäcken. Han hade lämnat Uppsala
bakom sig som ett misslyckat försök. Han såg
tillbaka därpå med bitterhet och realistisk köld.
Det var inte gluntarnas Uppsala han såg med
serenader och baler, Backuståg och torggruff,
lyckade vigilanser, gröngräsfrukostar och kägelspel.
Han såg Uppsala icke med juvenalens, flammans
och matlagsmammans ögon, utan med borgarens
som får släppa till pengar på sina söners försuttna
ungdomsår och vetenskapliga tidsfördriv i
onyttans tecken. Och när han såg det med studentens
öga, såg han det inte genom den socialt rangerade
studentens pincené, hans som har sin bana stakad,
sin framtid säkrad, sin utkomst och karriär given,
utan han såg det med den skuldsatte, trådslitne och
småhungrige studentens blick, hans, som måste
släppa taget och ge sig i väg för att tjäna sitt
bröd. Det ligger ett Andersenskt utanför i hans
sätt att se, och den Andersenska utbölingskänslan
smärtar som ett sår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
