Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Janne Florvall af V. P—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden komme att kring det Florvallska namnet fläta
de skönaste lagrar. Hans små försök att kläda
sina känslor och tankar i bunden form hade
nemli-gen hos rådmannens icke synnerligen vittra
omgif-ning väckt en icke vanlig uppmärksamhet, och man
spådde, att det skulle blifva någonting
utomordentligt stort af honom med tiden.
Hon, den tillbedda, var isynnerhet af själ och
hjerta öfvertygad om, att unge Florvall skulle förstå
att skaffa sig ett namn, hvars glans blefve
oförvansk-lig, jemte det denna naturligtvis tillika komme att
kasta en icke så obetydlig strålglans öfver till henne,
hans utvalda.
Emellertid inträffade nyssanförda omgestaltning.
Den lofvande poeten sjönk ohjelpligt i fars och mors
ögon, höll sig en liten tid någorlunda uppe i
hjerte-vännens, men blef sedermera helt och hållet skjuten
åt sidan.
Synnerligen känslig och romantiskt anlagd som
unge Florvall var, verkade det bemötande, som han
från sina förr så välvilligt stämda vänners sida
rönte med anledning af (le förändrade förhållandena,
i hög grad nedstämmande på honom. Han blef
dyster och ordkarg och — det beklagligaste af allt —
han sökte en tröst ur glaset.
Sådan var han, då jag gjorde hans bekantskap.
Min stora lust att samla och afskrifva visor och
sångstycken gjorde att vi närmade oss till hvarandra.
Han hade rått ansenliga poesisamlingar, afskrifter
ur Franzén, Runeberg, Topelius, Nervander, Cygnaeus
och Sveriges mera framstående vitterlekare. I
samlingen ingick äfven en och annan bit, försedd med
signaturen „Janne“, och dessa skaldestycken — detta
lät han endast mig veta — voro författade af
honom sjelf.
Då han ännu ej var utlärd eller högtidligen
„förklarad för konstförvandt", såsom det heter,
befann han sig i „husets mat“ och bodde, såsom
tryckerieleverna i allmänhet på den tiden, invid
tryckerilokalen, i den s. k. „pojk-kammaren“, ett mörkt och
dystert rum, hvars fönster vette åt ett slags
tambur eller förstuga, närmast gränsande till sätteriet.
Möblemanget i kammaren bestod af ett rankigt bord,
par stolar och en säng af väldiga dimensioner, som
ständigt stod utdragen och redo att i sitt gästvänliga
sköte mottaga tre å, fyra ungdomar, som tröttnat
vid det dagslånga arbetet med „Pyhä Raamattu",
»Helsingfors Tidningar" eller något annat arbete.
Då de öfrige kammarkamraterne om qvällarne
eller under söndagame begåfvo sig ut, följde
Flor-vall aldrig med desse. Han sågs i stället alldeles
ensam i skymningsstunden styra kosan till den
kända „moster Sofi" vid Stora Robertsgatan, hon
som skaffade sig föda genom att släcka törsten hos
| andra. Derifrån återvände han vanligen med
stap-I lande steg och med det annars bleka ansigtet
blossande rödt. Men det hände ofta nog att det var ebb
i kassan, och då stannade han hemma. Då kunde
man få se honom sitta vid sin guitarr, småsjungande
och knäppande på guitarrsträngama, eller också låg
han, i hög grad närsynt som han var, öfver ett
skrifhäfte, som sida efter sida blef fyldt med
prof-bitar af diktkonst såväl från andras som från egen
fatabur.
Dervid besjöng han henne, som ej varit honom
trogen, han sjöng om brasan, som flammade i
kakelugnen, han sjöng om dussin-vägguret från ryssbodan,
han sjöng om arbetets möda och han sjöng om sitt
eget glädjetoma lif.
Jag hade, som jag redan anförde, vunnit hans
synnerliga tillgifvenhet. Derigenom kom jag äfven
i tillfälle att få afskrifva en del af hans dikter, dem
han särdeles gerna uppläste för mig, hans ende
varme vän och beundrare.
Bland denna samling af visor och sångstycken,
som jag i likhet med Janne Florvall med ifVer bjöd
till att föröka och hvilken samling jag ännu eger i
behåll, ingå äfven följande småbitar, hvilka Janne
Florvall är upphofvet till:
Till henne.
Du var mig kar, ej någon ann
Som du mitt varma hjerta vann,
Du var mig kär, du än det är:
Att älska dig jag blott begär.
Du var så skön; då jag dig såg
Du tände i min själ, min håg
En eld, som aldrig slockna kan,
Som blott för dig i lågor brann.
Du var så huld; när som du log
All sällhet till mitt hjerta drog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
