Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Janne Florvall af V. P—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Din blick var himmelskt Ijuf och skön,
Var fridfull som en engels bön.
Hur kunde du förskjuta mig,
Som dyrkade, som tillbad dig?
Hur kunde du, en engel blid,
Ifrån mig taga ro och frid?
Janne Florvalls lif var glädjelöst; hans håg låg
ej heller åt Gutenbergs ädla konst. Kanske utgjorde
dessa omständigheter anledning till, att han
uppfattade arbetarens värf öfvermåttan tungt och svårt,
såsom han låter oss finna af följande
Arbetaresång.
Arbetarn, han sträfvar från morgon till qväll
Att torftiga brödet förtjena.
Hans lefnad är sällan lyckosam, säll;
Han kämpar med mödan allena.
Hans dag år sä lång och hans arbete svårt;
Då lifvet igenom han sträfvar,
Det kännes så bittert, så ohjelpligt hårdt
Att stundom han suckar och bäfvar.
När sen emot lefhadens skymning och qväll
För honom det slutligen lider,
Då är han först lycklig och verkligen säll,
Ty ro lian då finner omsider.
Han satt ofta stirrande i brasan. Denna gaf
honom äfven anledning att besjunga de glimrande
och skimrande, de flammande och lågande fantastiska
formationerna derinne i kakelugnen, bland glöd och
bränder:
Elden.
Se, gnistor uppspraka
Och falla tillbaka,
Se glöden, som ren
Sitt rodnande sken
Försvagadt kringsänder
På slocknande bränder.
Dock glimma de opp
I mångtalig tropp.
Se, huru de flyga!
Se, huru de smyga!
Och lågorna blå
Kring eldhärden gå.
Det flammar, det lågar
I vinklar, i bågar;
Det klaraste ljus
Bland aska och grus
Ses lysa och pråla.
Så herrligt ses stråla
Den gnistrande hop
Yid lågornas dop.
Att finna någonting verkligen helgjutet eller
fulländadt bland Janne Florvalls dikter, vore fåfäng
möda. Han var en af dessa halfförstådda, halffärdiga
menniskor, som lefVa endast ett halft lif och som
göra allt, livad de företaga sig, till hälften. Dock
kunde en viss poetisk begåfhing spåras i hans
anspråkslösa utgjutelser. Hvad de än saknade, hjerta
och känsla saknade de dock ej.
»Helsingfors Tidningar" hade sjungit sin
svanesång. Gubben Widerholm drabbades kort
derför-innan af ett slaganfall, under det han njöt af
vågsvallet vid stranden af Onas i Borgå skärgård, och
han gick all verldens väg. Tryckerirörelsen drefs
dock fortfarande af en son till den aflidne — men
endast med half maskin, som det heter.
Jag blef erbjuden anställning hos mag. Th.
Sederholm — en af de mest sympatiske, ädelt sinnade
bland tryckeri-egarne i Helsingfors — och vi skildes
åt, Janne Florvall och jag.
Det var några månader derefter, en vårmorgon.
Jag hade i egenskap af Dagbladssättare fullgjort min
pligt mot principal samt en nyhetshungrig allmänhet,
och vandrade nu hemåt, med verkligt raseri
insupande den friska vårluften, som kändes obeskrifligt
skön, efter en sjutton timmars vistelse i en låg,
ganska trång arbetslokal, ansenligt mättad med
talgos och dunster af både förklarligt och
oförklarligt slag.
Vid packhusstranden såg jag en skara
brandkonstaplar, anförd af major Hornborg,
»brandmajoren" kallad. Han höll här, i den tidiga
morgonstunden, öfning med sina ordinarie brandkårsgossar. Det
var intressant att se den ståtlige majoren till häst,
kommenderande sina på den tiden allt annat än
ståtliga konstaplar. Och då desse nu stodo här i
frontställning, råkade jag fä sigte på ett par ben,
hvilkas knän tycktes stå i intimasto förhållande till
hvarandra, medan fötterna voro vidt skilda vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
