Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYPOGRAFTIDNING
N:r 2
Fcsllal.
liället af faktor R. Ahlstedt à Jollas den 29 Juni 1890 i anledning af
boktryckerikonstens 450-åriga tillvara.
Ärade närvarande!
Om vi nuförtiden kasta var blick hvarhälst i den bildade
världen, så se vi företeelser, hvilka ådraga sig all vår
uppmärksamhet-. Det finnes icke mera ett område, dit människoanden ej
skulle drista sin flykt. Mod tankens vingar ilar lion genom
rymdernas rymder utstakande stjärnevärldarnas ofantliga kretslopp.
Hon tränger sig i jordens innandömen tör att utforska dess
hemligheter. Naturens elementer liar hon tagit i sin sold Och begagnar
dem som sina lydiga tjänare. All sin inhämtade kunskap såväl å
det andliga som det materiela området delgifver hon öppet,
uppammande sålunda nya krafter å det arbetsfält, hvars uppgift iir att
vinna klarhet ocli fasthet. Pà detta sätt viker småningom
fördomarnas och okunnighetens mörka natt och dagen ljusnar till alt
större klarhet.
Sa har det dock icke alltid varit. Vi ha församlats hit i
naturens stilla sköte for att fira boktryckerikonstens 450-åriga
minnesfest. Låtom oss tör en stund gå tillbaka i tiden dessa 450 år tor
att egna uppmärksamhet åt den tidens förhallanden. Naturen
ut-delte äfven uå sina rundliga håfvor ät mänskligheten och höll blid
omsorg om alla sina skapade varelser. Men skilnaden mellan den
och nutiden är väsentligen sfer. Under det att mänskligheten nu
skäligen fritt rör sig pä det fria tankeutbytets område, sag inan
lämpligt tor densamma, att då uppresa bal värk och stupstockar.
Kyrkan, hon denna medeltidens mäktighet, tålde ej någon mönstring
at förnuftet. Mellan människan och Försynen var hon den enda
berättigade förmedlarinnan, som mot jordiska håfvor utprånglade
liimlaro åt själarne. Statsinstitutionerna voro äfven grundade på
siälfvisk fot och rätten stod enbart på dens sida, som med
pöbel-eller knutnäfvestyrka kunde anföra sin sak. Skolorna erbjödo
lärdom endast åt dem, som hängåfvo sig åt kyrkans tjänst Läsning
fick ej någon annan utöfva än prästerna och de lärde. Under dylika
förhållanden kunde ej annat rada bland de djupa leden än råhet
och okunnighet. Då och dä glänste likväl pä mänsklighetens
dimhöljda liimmel en klar stjärna förebådande, att en ljusning förestod
henne blott den rätta tidpunkten vore inne. Den var ej så långt
afsides mera. Ordstäfvet säger, att det ej tinnes något sa ondt,
hvarur ej skidle härflyta något godt. Sa äfven nu. Skräck och
rädsla väckte väl turkarne i medlet af 1500 århundradet, då de
eröfrade Konstantinopel. Följden af denna eröfring var, att en mängd
grekiske lärde flyktade till västerländerna medförande skatter af
hellenisk literatur och kunskap i det grekiska språket, hvars
ingifvande med flit påbörjades. Denna forntida kulturs uppvaknande
väckte ett lifligt intresse och skakade tor sin frisinthet märkbart
det gamla systemets grundvalar. Dessa grekiske lärde blefvo
banbrytare for aet som var i antagande.
Vid sidan af denna lifliga andliga värksamhet tillkom å det
praktiska området häpnadsväckande uppfinningar och djärfva
upptäcktsresor. hvilka na ott ovedersägligt sätt inpräglade i sinnena,
att de gamla förhållandena voro i vikande och nya i antagande.
Till dessa uppfinningar hörde äfven boktryckerikonsten. Elementerna
härtill hade länge funnits och de väntade blott på sin man, som
skulle kunna använda dem till sitt rätta ändamål, lfonom finna
vi år 1434 i Strassburg begrundande en ,,underbar och hemlig" konst.
Hans namn var Henne Gènafteiseh eller Johannes Gutenberg, som, född
i Mainz af adliga föräldrar, nu befann sig landsflyktig i Strassburg.
Hans födelseår är ej närmare kändt. Man antager att han föddes
mellan åren 1395—1400. För sin utkomst utöfvade han
..stenslip-ning". Till bolagsman i detta foretag eller rättare i den hemliga
konsten antog han är 1435 en man viu namn Dritzen. Två ar
senare sällade sig till dem ytterligare en tredje man, benämd Hiffe.
Stenslipningsvärksaniheten hade nu utvidgats med spegelslipning
och -skärning. Vid sidan häraf arbetades äfven med boktryck, men
resultatet synes ha stannat vid blotta försök. Ar 1438 dog Dritzen
och lians släktingar stämde Gutenberg inför rätta för det lån. som
han bekommit. Följden häraf var den. att G. dömdes att betala sin
skuld och att åtnöja sig med det mellan bolagsmännen
öfverens-komna delningsbeloppet, som utgjorde 100 gulden. Det sålunda
erhållna beloppet åtgick att betäcka G. skuld. Vid rätten framgick
bl. a., att Gutenberg redan år 1435 hade bestält af guldsmeden Hans
Dünne åtskilliga tryckerisaker. Hvad de alt voro kunde ingen
upplysa, emedan (i. for sin del ej vppade något i saken. 1 fattigdom
vistades G. ytterligare någon tid i Strassburg, men flyttade iir 1455
till sin födelsestad Mainz. Här började han på nytt arbeta å sin
hemliga uppfinning. Det pekuuiära understödet erhöll han af en
förmögen borgare vid namn Johan Fust, hvars broder Anders Fust,
var guldsmed. Med desse mäns hjälp uppsatte G. sitt andra
tryckeri. 1 sättare lära antogs en från Gennsheim bördig man, som
hette Petter Schöffer. Denne som tidigare varit bokafskrifvare i
Paris, blef sedermera en ypperlig gravör och stilgjutare. Vid denna
tid påbörjade G. tryckningen af den s. k. 12-radiga bibeln. Härtill
åtgick mycket penningar, hvilka Fust tillsträckte. Emellertid vann
Schöffer Fusts bevågenhet i den höga grad, att han gaf sin dotter
till äkta åt Schöffer. Desse män hade nu blifvit tortrogna med
Gutenbergs konst och önskade blifva honom kvitt. Bibeln höll på
att blifva färdig tryckt, men G. hade uraktlåtit aff betala ränta å
det honom försträckta länet., hvarför Fust återfordrade sina
penningar. Då G. ej egde något hvarmed han kunde infria sin förbindelse,
stämdes han inför rätta. Detta var endast en förevändning, soni an-
litades för G. skiljande från bolagsskapet. Infor rätten återfordrades
lånet mod ränta pä ränta, hvilket sålunda stigit till mera än 2,020
gulden. Gutenberg dömdes naturligtvis att betala sin skuld eller i
brist på medel att afstå till gäldenären icke allenast sin andel i
t ryckeriet utan äfven de färdigtryckta arken af bibelupplagan. Detta
egde rum 1455. Huru bittert ett dylikt förfarande kändes G. kunna
vi nogsamt förstå. Han hade uppoffrat sin förmögenhet, sin möda
och sitt mångåriga arbete för att ernå det föresatta målet och da
det nu stod honom så att säga handgripligt till buds, utblottade»
han pä nytt i sin torra fattigdom.
Denna nya motgång förlamade icke häller nu Gutenbergs
mod. Understödd af sin vän, doktor Humerys, fick han återigen
ett tryckeri uppsatt. Frän denna officin utkom bl. a en andra
upplaga af bibeln, som går under namn af den 3(i-radiga bibeln. För
att lämna en antydan om Gutenbergs karaktär ma anföras, att han
från detta sitt nya tryckeri lofvade skänka till S:t Clara kloster i
Mainz alla de andliga böcker det behöfde, som han tryckt eller
komme att trycka. Gutenberg brukade aldrig utsätta sitt namn å
de böcker, som utkommo från hans priiss. Efter skilsmässan med
Fust höll G. icke längre sin lmpfinning hemlig. Fust däremot dolde
konsten ytterligare flera år framåt. Under det att Fust engång
sålde biblar i Paris, hvilka han angaf vara handskrifna, var han
nära pä att blifva bålbränd som troil] (earl. Lyckligtvis stoa
räddningen honom bi i en skyndsam flykt.
Hvad Gutenbergs lefnadsomständigheter under denna sista
tid vidkommer, så vet man ej annat än att han, sedan han funnit
skydd hos kurfursten af Mainz, träget arbetade å sitt tryckeri.
Inkomsten motsvarade likväl ej de ständiga utgifterna, hvarför
kurfursten utnämde Gutenberg till sin hofkavaljer. År 1402, då staden
Mainz ödelades och den Fustska officinen uppbrändes, flyttades G:s
tryckeri till staden Eltwyl. Efter aff här en kortare tfd ha
haiul-lodt tryckeriet afstod han detsamma åt tvänne släktingar. Ålder
och sjuklighet började betunga Gutenberg. Det berättas att han
torlorado sin syn och att hans sista dagar förmörkades af blindhet.
G. dog i början af året 1408 och begrofs den 2 Febr. i
dominikaner-klostret i Mainz.
Vi hafva nu följt hufvuddragen af Gutenbergs lefnad ända
till hans död. Från år 1402 spred sig boktryckerikonsten åt alla
hall. Huru välkommen den nya uppfinningen var framgår redan
däraf, att alla bildade nationer skyndade att anskaffa sig
boktryckerier. Vid århundradets utgång funnos dylika redan i de flesta
större städer i Tyskland, Italien. Frankrike. Belgien och England.
En sa viktig uppfinning kunde icke häller uteblifva från norden.
Till Sverige infördes boktrycket 1483, ehuru landet först från år
1495 half tryckeri i oafbruten luljd. Innan boktrycket infördes i
Finland hade jämt 200 är hunnit förgå från konstens framträdande
i sitt hemland Tyskland. Om nyhets sträfvanden och andra
förbättringar hade man dåfortiden ingen brådska, när det gälde Finland.
Vanligtvis fick landet åtnöja sig med de bestående förhållandena
och själf hålla vård om sin utveckling. Finlands första tryckeri
uppsattes 1042 af Akademien i Åbo. Tryckeriet fortgår i den dag
som är aktadt och äradt, ehuru det innehafves af andra egare. Ar
1008 anlade biskop Gezelius d. ii. i Åbo landets andra tryckeri.
Officinen uppbrann 1734, men fru Indebetou, som då eg«fe
densamma, uppsatte den genast i nytt stånd och dref rörelsen till år 1742,
dä tryckeriet for andra gängen och för alltid flyttades till Sverige.
Finlands tredje tryckeri var det, som biskop Paiil Bång 1088
inrättade i Wiborg. Det blef 1710 förstördt af ryssarne, som då intogo
staden. År 1740, då boktryckerikonsten existerat i 300 är, funnos
i Finland tvä, säger två tryckerier! Det andra af dessa slutade sin
värksamhet en par är därefter. Sedan fick landet i 34 år åtnöja
sig med ett enda tryckeri, eller intill dess ett nytt tryckeri 17*f>
kom till stånd i Wasa. Vid sista århundradets utgång funnos åter
två tryckerier i landet. År 1840, boktryckets fjärde sekularår,
funnos i Finland 9 tryckerier, fördelade "å 0 städer. Sedan dess ha
tryckerier efterhand uppstått, sä att deras antal nu uppgå till 09,
småtryckerierna häri inberäknade. Till dessa komma (i
stentrycke-rier, af hvilka två äro förenade med mindre tryckerier.
Vi ha nu återkommit till var egen tid. Med vår återblick ha
vi i största korthet lärt känna den man, hvars ädla upptinningsfest
vi nu fira. Vi ha erfarit huru han landsflyktig i ungdomsifvor
egnade all sin förmåga och tanke på den värderika uppfinning, som
skulle omgestalta mänsklighetens bildningsförhällanclen a en annan
ljusare ban; sett huru han likt en brottsling nödgats dölja sin konst,
huru den snöda vinningslystnaden gång etter annan beröfvade
honom icke allenast hans förmögenhet utan äfven den vidsträcktare
värksamhet, som otvifvelaktigt skulle ha blifvit hans, om han fatt
arbeta i ro; vi ha sett huru han, trots alla motigheter, städse var
den blide och lugne Johannes Gutenberg, som endast arbetade pä
sin uppfinnings lösning; sett huru han efter slutadt dagsvärke unuer
sin lefnads sista dagar, sjuklig och blind, nödgades anlita sin
furstes nåd och välvilja, hvaremot hans närmaste efterföljare kommo
sig till stora rikedomar. Detta var likväl icke alt. Af vilje eller
okunnighet glömdes snart, att Gutenberg varit uppfinnaren af
boktryckerikonsten. Sä kan mänskligheten understundom vedergälla
sina bästa välgörare. — Eftervärlden har sökt godtgöra denna
förseelse med att uppresa ät honom minnesstoder såväl i hans
födelsestad som annorstädes och att inrätta välgörenhetsanstalter for
yrkes-utöfvare. Bland dessa godtgörelser förtjänar särskildt omnämnas
det erkännande, som den lärda världen skänkt Gutenberg, da de
gifvit lians namn ät en stjärna. Ett värdefullare sätt att ihågkomma
namnet af den man, hvars uppfinning skänkt jorden så mycket ljus,
torde knapt gifvas än det, att som stjärna förevigas ä värt himla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
