Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Tyskland och världsfreden
Och utan tvivel hade kräftsmittan spritt sig till alla
kontinentens länder och slutligen till Storbritannien.
I det exemplar av sin bok ”Erinnerungen”, som amiral v.
Tirpitz 1919 sände mig, har han i dedikationen skrivit:
”Deutschland fällt mit Europa — und Europa mit ihm.”
Den fara, som i det föregående antytts och som är en direkt
följd av Tysklands avväpning, har, åtminstone för närvarande,
avvärjts genom den tyska upprustningen och återinförandet av
den allmänna värnplikten.
Ett starkt Tyskland är en garanti för Europas fred. Därmed
skapas ett jämviktsläge, som är otänkbart så länge ett
vanmäktigt Tyskland på alla håll är omgivet av grannar, beväpnade till
tänderna.
Versaillesfreden var sålunda ett nidingsdåd mot hela
mänskligheten, framför allt mot Europa och isynnerhet mot Tyskland.
Kriget var en förbrytelse, en universell olycka. De sår kriget
slagit läktes icke i Versailles, de förvärrades och hållas ännu
efter aderton år öppna och blödande. Följderna av Versailles
äro mera olycksbringande än kriget självt.
I höstas gjorde Lloyd George en resa genom Tyskland. Han
besökte därvid bland annat ett läger inom den stora
organisation, som kallas Arbeitsdienst och där unga flickor voro i
arbete. Jag hade före honom varit där och känner den unga dam,
en jur. dr, som var hans ledsagarinna. Hon har berättat för
mig att den gamle walesaren bland annat frågat henne när och
varför hon blivit nationalsocialist. Hon hade svarat: ”Efter.
Versaillesfreden, som var en skymf mot mitt folk! Jag hade
legat till sängs ett år, därför att jag ej fått nog att äta och ej
orkade att stå på benen. Jag hade suttit vid min brors
dödsbädd. Han var sexton år då han dog av hunger. Därför blev
jag nationalsocialist och är lycklig och stolt över att vara det.”
Lloyd George böjde sitt vita huvud och torkade med handen
bort kallsvetten från sin panna. Det konkreta fallet gjorde
djupare intryck på honom än de volymer han läst om läget i
Tyskland efter 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
