Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weimarrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Tyskland och världsfreden
Men de förhoppningar man hyst slogo fel. För den tyska
nationalekonomien och hushållningen var denna blomstring
endast skenbar. Den politiska grundvalen för den nya ordningen
var alltjämt lika vacklande och bräcklig som förr. Den 24
oktober 1929 inträffade den stora börskraschen i New York, och
då den amerikanska prosperitybyggnaden sammanstörtade,
framstod med skrämmande tydlighet hur intimt det
internationella och ekonomiska livets tusentals trådar voro hopflätade
med varandra. Från den dagen sjönk den tyska hushållningens
barometer allt djupare och den dittills maskerade sociala och
politiska krisen blev åter akut.
Den tyska demokratien förmådde icke att rida ut de nya
stormarna. Den saknade både stolthet och mod att bjuda
ententen spetsen då den kom med ständigt nya orättfärdiga och
hänsynslösa krav. I detta läge hade ett manligt och värdigt
uppträdande från den tyska regeringens sida varit på sin plats.
De 158 artiklar, som det parlamentariska systemet med tysk
grundlighet författat och som utgjorde Weimar författningen,
fungerade en tid. Men krisen fortfor och författningens
brister trädde allt tydligare i dagen. Den ena artikeln efter den
andra blev struken, och den 30 mars 1930, då medlemmen av
centrumpartiet, dr Brüning, blev utnämnd till rikskansler, var
artikel 48 den enda som fanns kvar av Weimar författningen.
Artikel 48 var den undantagsklausul, som anlitades i fall, där
den offentliga ordningen och säkerheten hotades och denna
artikel lade i rikspresidentens händer makten och möjligheten,
att på eget bevåg taga mått och steg, vilka sedan förelades
riksdagen. Efter den tiden tillkommo i Weimarrepubliken inga
lagar på normal väg. Riksregeringen regerade med s. k.
”nödförordningar”, vilka utfärdades med stöd av artikel 48. Inte
ens en ordnad rikshushållning med parlamentariskt stöd
existerade. Riksdagen plottrade bort sig i småaktiga
demonstrationer och i gräl. Den hindrade mer än den hjälpte sakerna
framåt. Trots sitt passiva motstånd vågade den icke att göra
sina rättigheter gällande gentemot rikspresidenten. Ju längre
krisen varade, i desto högre grad levde republiken på riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
