Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett koncentrationsläger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett koncentrations läger 289
lingar, andra buro prägeln av avancerad degeneration och ett
fåtal voro otvivelaktiga bovtyper.
Vi gingo fram för att samtala med några av dem och märkte
att vi då alltid hade en eller annan av väktarna vid vår sida. Det
är tydligen förordnat att fångarna icke få samtala med
utomstående. Våra frågor inskränkte sig också till det mera oskyldiga
slaget, ”var är er hemtrakt? — hur länge har ni varit i
Sachsenburgs läger? — är ni nöjd med behandlingen här? — får
ni god och tillräcklig föda?” På de båda senare frågorna kunde
de ju inte svara annat än ja. För övrigt hade vi inga hemligheter
att locka ur dem. Vi hade ju sett hur de lågo, åto, lekte, sportade
och hur deras arbetslokaler togo sig ut.
Man kan ju inte begära att ett fångläger skall vara ett
paradis. Den kritik, som kallat dessa inrättningar för rena helveten
och tortyrkammare, har höga pretentioner på en straff- och
korrektionsanstalt. Vad kost, logi och arbetslokaler angår kan ingen
anmärkning göras. Och man försöker på allt vis att göra
fångenskapens enformiga prövotid så dräglig som möjligt. Den
fångenskap som mina kamrater och jag i mars 1934 åtnjöto i
Korla, där vi dag och natt i vår sovkabyss och vår ”mäss”
bevakades av soldater med gevär och pistoler, var sju resor värre
än Sachsenburg. Och hur ser det ut i ryska fängelser? Därom
har Michail Tjernavin och hans hustru lämnat besked i sina
böcker.
Samtidigt med fångarna intogo vi i officersmässen vår
aftonvard, varunder chefen berättade små historier från lägret och
skildrade sina intryck från den dagliga rutinen. Han berättade
att han under de tre år han innehaft chefsposten ett tjugutal
gånger fått mottaga brev från frigivna fångar, vilka tackat
honom därför att de blivit väl behandlade. Ingenting kunde
glädja honom mer än sådana brev och det var hans ambition, att
alla de män, som av eget förvållande hamnat innanför
taggtrådsstängslet, skulle bemötas på ett så människovänligt sätt,
att de, då de åter lämnade Sachsenburg, skulle göra det utan alla
känslor av agg och hat, ja kanske med en glimt av tacksamhet
mot sina väktare.
19 Tyskland och världsfreden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
