Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrike och Tyskland 337
djärva pioniärer och forskare, som krönt trikoloren med
oförgängliga lagrar! Och detsamma gäller om alla andra
vetenskaper och om konstens olika fält.
Inför minnet av det förgångna kan man endast med vemod
och beklagande iakttaga den psykos av fruktan, under vilken
detta stora och ädla folk alltsedan 1919 lever i avvaktan på ett
plötsligt angrepp från Tyskland. Jag har redan förut berättat
vilka intryck jag samlat om det tyska folkets stämning gent
emot Frankrike. Ingen vill höra talas om krig. Intet kan stå i
skarpare motsats till nationalsocialismens ideal än ett krig, som
skulle riva ned och ödelägga allt vad den nya tidens legioner
byggt upp av arbete och möda.
Av den tyska ledningens uppfattning har jag fått intrycket,
att den sammanfaller med Bismarcks visa politik efter 1871.
Den store statsmannen undvek allt som kunde såra den slagna
grannen. Hans politik var försoningens. Han understödde
Frankrikes förvärv av Tunis och ”önskade uppriktigt” att det
skulle söka framgångar ”i Medelhavsbäckenet dess naturliga
utvidgningssfär”. På Marockokonferensen i Madrid, sommaren
1880, gick han ”hand i hand med Frankrike, vilket, för sina
närbelägna algeriska besittningars skull, i Marocko har berättigade
intressen att företräda”.
Det är icke blott i de tyska akterna (Grosse Politik), utan
också i den första serien av Documents Diplomatiques
français 1871—1914 man får en bild av Bismarcks sympatiska
hållning gent emot Frankrike.
I slutet av mars 1885 störtades Ferry av Clemenceau, emedan
han drev ”preussisk” politik och emedan han beskylldes för att
ha glömt Elsass-Lothringen för kolonierna. Ententen mellan
Frankrike och Tyskland sjönk därmed i det nyuppväckta hatets
strömvirvlar. Som exponent för denna riktning framträdde
Boulanger.
Att försoningspolitiken trots allt utgjorde kärnan och roten i
den store kanslerns utrikespolitik bevisas av ett av honom fällt
yttrande mitt under den hotande krigsfaran 1887. Den 25 febru-
ari detta år skrev han till tyske ambassadören i Petersburg, von
22 Tyskland och världsfreden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
