Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 109. Väinämöinen och Jesusbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Din gosse känner jag ganska wäl”, sade solen. ”Det
är han, som har skapat mig, och nu står han till armarna
sjunken i kärret.”
Mariatta fann gossen i kärret. Han wäxte och blew ett
wackert barn, men ingen wisste hans namn. Modern kallade
honom sin blomma och sitt gyllene äpple; främmande
kallade honom föraktligt lättingars leksak. Nu behöwdes
någon, som skulle döpa det fattiga barnet, och Mariatta
wände sig till en gubbe, som hette Wirokannas. Han swarade:
”Icke döper jag en sådan usel stackare, innan någon
har granskat barnet, om det bör få lewa”. — Ty under hedendomen
war den grymma sed, att swaga eller fattiga
barn, som man icke ansåg wärda att lewa, sattes ut i ödemarken
att dö.
Wem skulle nu awkunna barnets dom? Den wisaste
skulle göra det. Alltså kallades Wäinämöinen. Han kom för
att granska barnet och fällde den dom, att eftersom gossen
tagits från kärret, skulle han åter föras ut till kärret, och där
skulle hans huwud sönderkrossas med en klubba.
Då upplät det twå weckor gamla barnet sin mun och
sade:
»O, du stackars gamla gubbe,
du försowna arma dåre,
du har fällt ett dårligt domslut,
illa har du tolkat lagen.
Ej för wida wärre synder
har man fört dig själw till kärret
och ditt huwud sönderkrossat,
när din broder Ilmarinen
du gaw bort till lösepenning
för din hemfärd ifrån Pohja,
eller när den unga Aino
fordom störtade för din skull
sorgsen ned i hawets wågor.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
