Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Det mera directa herdaminnet - a. Sogneprester eller pastorer, kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esberg. III
ligt rik skulle ej Cronan blifva!) *). Vid samma tid fick
en borgare, Anders Eliesson B., för at slippa pliktepallen,
betala 100 daler til kyrkan och de fattige tveskiftes.
Det enda vi känna utgifvet af Esberg är en
likpredikan öfver handlanden Arvid Johansson Hasselgren, om
”Guds särdeles öma hjertelag emot sina barn” (Es. 57: 1. 2),
tryckt i Götheborg 1723; men hon är ock en af de bästa
från likpredikningarnes tid, ännu i dag läsvärd. Några
utdrag må bevisa det. Bland annat heter det: ”efter
andens eget språk heta helga män viri benignitatis,
välgernings och kärleksmän. Der ett land, en stad är så
lycklig och eger många sådana, der står det väl till,
De varda bortryckte. Icke annorlunda, än under ett hårdt
och bittert skal ligger ofta en söt och ljuflig kärna, så
fördöljer sig ock i dessa orden, huru svåra de må synas,
en träffelig Guds välgerning. Med blotta lekamliga ögon
ser man ock intet annat, än förgås. Bryter en rik herre
ned sitt hus, så sker det antingen derföre at platsen icke
är hog beläglig, eller han vil bygga det härligare upp
*) Härvid torde en anekdot få anföras från senare tid, då några
Rydéns lärjungar, bland dem en eller ett par blifvande prestmän,
för en studiifärd lejt sig en forman, med hvilken de förehade en
del funder, som munter ungdom plägar. Stundom retades han
deraf til vrede, som äfven yttrade sig uti edsutbrott. De, som de
mente, oskyldiga retelseförsöken voro som bäst i gång, då de fördes
förbi en viss kyrka (W...da). Han iakttog då en envis tystnad,
led och fördrog. Men när de voro komna ett godt stycke derförbi,
bröt det löst på sagda sätt. På tilfrågan, hvarför han ej bröt ut
medan de voro på höjden, svarade han: nej, ty då voro vi ju nära
invid en kyrka. Svaret, huru enfaldigt och skrupulöst det i
förstone än må förefalla, talar, mena vi, hvad det kan til förmån för
ett samhälles kyrkliga hållning, hvarifrån en man så der ur hopen
medtagit det intryck af aktning för ett heligt rum, som kunde
lägga sådant band på en slem vanas utbrott, en aktning, som
snarligen måtte tänkas öfvergå til den för heligt namn och ord,
hvarigenom slik vana helt affärdas. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
