Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 20 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
Tidens ström, för vilken ännu intet
mänskligt snille förmått sätta en
dammlucka, har fört Birgits farkost fram emot
målet ett år, två år och ett stycke in
på det tredje efter förut skildrade resa.
Ofta har Birgit i tankarna levat igenom
den resan på nytt, och alltid har han,
främlingen, ressällskapet, åter och åter
blivit framlagd i allvarlig förbön inför
nådens tron. Mången gång har hon med
en rysning känt det där underliga, hemska
varslet om olycka sänka sig över henne,
men hans avskedsord: »Däruppe mötas
vi med Guds hjälp,» lyser som en
hoppets stråle. Han skall räddas till slut.
Föräldrars och vänners trosvissa böner
skola besvaras till slut, skola bära honom
— hu, där är det igen — över mörka
djup.
En dag läser Birgit en tidning den nu
för tiden rätt så alldagliga berättelsen om
ett mord i förening med rån. En ung
tjänsteman har efter en hård kamp fått
sätta livet till för en liten usel summa
på ett par hundra kronor, som blivit
mördarens rov. Ingen visste ännu, vem denne
var, men man var honom på spår. Varför
darrar Birgit och blir så blek? Hon
känner igen namnet på platsen där nere i
Skåne, som han, reskamraten, nämnde
såsom sin resas mål. En aning, som ej
lät avvisa sig, sade henne, att han var en
av huvudfigurerna i detta drama. Var
han den mördade? Slungad in i
evigheten så hastigt, så grymt, utan Gud?
Eller, o fasa, är han mördaren? Nej,
nej, tusen gånger nej! Hon ser åter det
ljusa, veka, nästan gosslika ansiktet för
sig, den smala vita handen — nej, den
kunde ej utföra ett så djävulskt dåd.
Nästa tidning har en utförlig skildring av
mordet. Mördaren är funnen, det är den
dödes bästa vän och kamrat. Namnet
säger henne ingenting, då hon intet namn
vet, men detaljerna skrämma.
Beskrivningen på hans hem, hans aktningsvärda,
gudfruktiga föräldrar, den redbare, av alla
högt aktade brodern, för vilka denne
vackre, glade, njutningslystne unge man
alltid varit älsklings- och sorgebarnet, allt
stämmer in i detalj med den skildring,
han gav henne. Det stegras ännu mera,
då hon läser, hur han varit i Stockholm,
men på vänners råd blivit hemkalladr
tiden då han tillträdde sin befattning, som
nu fått ett så fruktansvärt slut, allt
stämmer. När så ett ovanligt lyckat porträtt
vid ett tillfälle infördes i tidningarna, var
intet tvivel längre möjligt. Nu vet hon,
vad han heter, reskamraten, böneämnet.
Hon vet även, att det mörka djup, han
med en rysning skymtade framför sig,,
nu slutit sig om honom, dragit honom
ned, — — hur djupt? — —
Skall den frälsande handen räckas
honom, skall han lyftas upp, var det den
enda vägen till denna själs räddning?
Så frågar och undrar Birgit och förenar
sina böner med de förkrossade föräldrarnas
i ångestfulla rop om nåd och räddning,
om frälsning och förlåtelse för denne
son, som gått så långt, att han tagit sin
bäste väns liv för att komma åt en
obetydlig penningsumma. Med vilken
spänning följde hon ej rättegången i den lilla
Skånestaden. Den var snart överstökad,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
