Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 5 Juni - Vilka voro källorna till Jesu förtröstan på Gud? Av Maria Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGD OMS VÄNNEN
123
Vilka voro källorna till Jesu för^
tröstan på Gud?
Av Maria Lindqvist. (Belönad med första pris i S. M. U:s pristävlan.)
S^SJffiå vi studera Jesu Kristi liv på
ffts|Ä jorden samt de egenskaper och
jgigm karaktärsdrag, som voro för
ho-È^ÖSs nom särskilt utmärkande, måste
vi ovillkorligen stanna i beundran inför
den innerliga och orubbliga tillit, det
av inga tvivel grumlade förtroende, som
ständigt möter oss i hans förhållande till
Fadern. Ännu större framstår för oss
denna förtröstan, om den jämföres med
lärjungarnas svaga och vacklande tro,
som föranledde Mästaren att tilltala dem
med ett förebrående: »I klentrogna.»
Det är som en jämförelse mellan den
för stormarnas raseri och vågornas
våldsamma anfall ständigt blottsiällda, men
likväl trygga och orubbliga klippan,
och spånet, vilket utan hållpunkt kastas
hit och dit av vågsvallet.
Nästan ofrivilligt måste man vid
betraktandet härav göra sig den frågan:
»Vilka voro1 källorna till Jesu förtröstan
på Gud?»
Är månne själva huvudkällan att finna
däri, att uudasonen aldrig sattes på
något prov, aldrig, mänskligt sett, hade
någon anledning att tv via på Guds kärlek
och trofasthet och aldrig frestades till
sådant tvivel? Nej, Jesu liv var tvärtom
allt ifrån hans tidigaste barndom ständigt
uppfyllt av frestelser, prövningar och
försakelser, vilka hos varje människa
skulle ha väckt tvivel på Guds kärlek
och rättfärdighet. Mången gång syntes
han av Gud övergiven, »han var frestad
i allt liksom vi», och likväl vunno aldrig
tvivdl och misströstan insteg i hans själ.
Vi torde icke misstaga oss, om vi
säga, att den egentliga granden härtill
är att finna hos Gud, hans Fader. I
honom, som själv är den fullkomlige,
kunna vi säga, att alla fullkomliga
egenskaper tagit gestalt, liksom de från honom
ha sitt ursprung. Vankelmod och tro-
löshet äro hos honom otänkbara. Väl
kan han till en tid dölja sig för de sina,
till en tid kan han hålla sin hand
tillbaka och till en tid hålla sig vred, men
hans natur kan icke förneka sig och hans
trofasthet ej förbytas i trolöshet. Och
Sonen, som var it hos Fadern från
begynnelsen, var väl förtrogen med hans
natur och hans trofasta hjärtelag och
kunde därför på denna fasta grundval
bygga sin förtröstan på Gud — en
förtröstan, som utan ett sådant underlag skulle
varit en omöjlighet.
Emellertid kan ej denna förklaring
ensam vara tillfyllest, ty likadan som Gud
Fader framstod för Sonen, framstår han
även för oss människor, lika oföränderlig
och med samma hjärtelag. Och likväl är
tron hos oss, som vilja vara Jesu
efier-följare, så svag, att den ej, bildligt talat,
kan jämföras ens med det obetydliga
senapskornet, vilket dock är mindre än
alla andra frön. Härav framgår med
konsekvensens nödvändighet, ait vi vid
sökandet efter källorna till Jesu förtröstan
på Gud måste stanna för att söka även
hos honom själv och därvid också göra
åtskilliga jämförelser för att komma till
klarhet beträffande anledningen till den
stora skillnaden mellan Jesu och hans
lärjungars ställning till Gud.
Vi finna då, att under det vi
människor mången gång låta oss behärskas
av flyktiga intryck och skiftande
känslostämningar, Jesus alltid tog fasta på
verk-ligheterna, och därmed hade han ett fast
och säkert ankarfäste för sin tro. — Även
i fråga om rent timliga förhållanden hade
Jesus öppen blick för de alleslädes
skönjbara bevisen på Guds kärleksfulla
omsorg och försyn: han såg djure i på
marken och fåglarna under himmelen
få sin föda, han såg blommorna klädas
i skönaste skrud, fälten bevattnas, ladorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
