Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGD OMS VÄNNEN
143
deras betryck.» Hon formligen hoppade
till, så hög och sträng ljöd rösten. Men
nu visste hon, vem det var som talade,
och aldrig än hade det hänt Lotten
Malmgård, att hon tvekat och resonerat, när hon
förstått, att det var Guds röst, som bjöd
henne att uträtta något.
»Stina»! Hon vände sig lugnt emot den
inträdande tjänarinnan. »Jag skall gå till
Hedebo och se, hur det står till i
kvarnen; jag kommer nog ej hem förrän
kvällen, men jag vet ju, att du ser till
hemmet under tiden.» Stina öppnar
munnen för att fråga något, men sluter den
igen. En blick på matmors ansikte
förbjuder onödiga frågor, och hon går tyst
ut igen i det lugna medvetandet, att
matmor alltid vet, vad hon gör.
Det dröjer inte lång stund, förrän fru
Malmgård försvinner på stigen genom
skogen. Under det hon raskt går framåt,
ila tankarna i förväg till vännen och
trossystern därborta i den förfallna
kvarngården. För några veckor sedan
förolyckades mannen under arbete i kvarnen,
som ägdes av bönderna i Hedebo by.
Nu satt hon ensam med sina små, kanske
saknande det nödvändigaste, men nej, det
var icke möjligt, nog visste väl mannens
forna arbetsgivare, i vilkas tjänst han givit
sitt liv, nog visste de sin skyldighet mot
de efterlevande, helst de måste erkänna,
att deras försummelse att hålla kvarnen
i fullgott skick, orsakat olyckan, som
berövade den lilla familjen dess stöd.
Nu står fru Malmgård på en liten höjd
och ser ned i dalen, där kvarnen ligger
vid forsen. Litet längre ned, där vattnet
går lugnare, ligger en liten grå stuga,
det är målet för vandringen. Dörren står
öppen, och röster tränga ut i stillheten. Fru
Malmgård närmar sig sakta. Genom den
öppna dörren ser hon Maria Hanson sitta
vid bordet med bibeln framför sig och
barnen stilla lyssnande omkring henne.
Hon läser högt, och orden tränga tydligt
ut till den lyssnande, som tyst satt sig
ned på förstugubron. Det är de välkända
orden i Mattei evangeliums 6:te kapitel:
»Sen på fåglarna under himmelen.» Det
är något i den läsandes stämma, som gör
henne därute betänksam, den röjer ångest
och kamp, ej blott ensamhetens och
saknadens utan även brödbekymrens.
Allteftersom läsningen fortgår, framträder en annan
ton, den segrande trosvissheten, den trygga
förtröstan på Guds fadersomsorg, som ej
glömmer den minsta sparv, den ringaste
lilla blomma. »Eder fader vet, att I
behoven allt detta.» Det ljuder som ett
jubelrop, så fullt av trons tillförsikt.
Läsningen är slut. Nu börja de sjunga.
Hur jublande glatt och segervisst det
ljuder! Nu kan fru Malmgård inte bli
sittande som tyst åhörarinna längre, hon
måste in och taga del. Maria Hanson
vänder på huvudet, då hon hör den klara,
vackra rösten falla in i lovsången, det går
ett tyst leende över ansiktet, men hon
sitter lugnt kvar och sjunger sången till
slut:
»Förtrösta, min själ, uppå Herran,
glöm ej, att han har dig kär,
vet, att han icke är fjärran,
tänk ej, att bortglömd du är!
Den, som är älskad av Herran,
får under agan ju stå,
vare det då från dig fjärran
att nu här klagande gå.»
Sedan hälsningar och frågor om
ömsesidigt välbefinnande äro över, går Maria
att ordna med middagen. Den kära gästen,
som gått så långt, behöver något att stärka
sig med. Snart bjudes hon ock till bordet,
vars förnämsta rätter utgöras av potatis
och några skivor bröd; det finns ju också
några små fläskbitar och en tår mjölk,
vilket hon vänligt trtigas att förse sig av.
En plötslig tanke griper henne, hon fäller
kniv och gaffel, ser allvarligt på sin
värdinna och frågar:
»Hur har du det, Maria»?
»Tack, vi ha hittills haft, vad vi
behövt.»
»Hittills — men nu — har du
potatis?»
»Ja, som du ser.» Hon visar på
potatisfatet.
»Har du fler än dessa»?
»Nej, det har jag inte».
»Har du mer bröd än detta»?
»Ja» hon går efter en brödkant, stor
nog att mätta en av dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
