Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Det blev trångt för Olle i hemmet efter
detta. Varken modern eller syskonen
förstodo honom. Han köpte sig en dag några
skrifter: "Kom till Jesus", sångsamlingen
"Zions-Harpan" samt Nya Testamentet. Då
Olle, glad över detta sitt förvärv, kom hem,
frågade modern mycket strängt:
"Var har du fått tag i det där?"
"Det har jag köpt", svarade Olle
saktmodigt.
"Du går genast och lämnar det tillbaka,
där du köpt det", befallde den ganska
upprörda modern, som tyckte, att det gick allt
längre bort på villfarelsens väg för hennes
Olle.
Nog ville Olle såsom en kristen vara sin
moder underdånig, men i detta fall kunde
han dock icke lyda henne. Han visste, att
det var nyttigt att läsa dessa skrifter, och
därför behöll han dem, och de blevo honom
till hjälp och glädje.
Det svåraste för Olle var, att han inte
hade någon att samtala med i andliga ting.
I hemmet fanns ingen, och icke heller bland
kamraterna visste han om någon, som
förstod honom. Döm därför om hans glädje
och förvåning, då en dag hans
barndomskamrat "Gustaf på Kastet", som han kallades,
frågade honom:
"Hör du, Olle, kan du säga mig, hur jag
på bästa sätt skall kunna överlämna tio
kronor till missionen?"
"Men, kära du", svarade Olle med stor
förvåning, "vad har du för anledning att
giva pengar till missionen?"
"Jo, du kan aldrig tro, vad Gud har varit
god emot mig. Jag har fått erfara så
mycket av Guds nad, så att jag vill så gärna
giva honom något tillbaka."
På detta sätt fick Olle reda på, att även
kamraten blivit omvänd, och från den
stunden slöto Olle på Åsen och Gustaf på Kastet
vänskapsförbund för livet. De två vännerna
skulle bliva varandra till mycken nytta men
också genom Guds nåd bliva vägrödjare för
den fria verksamheten i hembygden.
Att göra något för Gud det blev för de
båda ynglingarna ett oavvisligt behov.
Gustaf, som tycktes vara initiativtagaren,
då det gällde något företag, lom en dag
fram på vintern till sin kamrat, och talet
föll då på denna viktiga fråga.
"Hör du, Olle", sade han helt plötsligt,
"skulle inte du och jag kunna hålla
söndagsskola?"
"Söndagsskola", svarade Olle helt
förbluffad över det märkvärdiga förslaget, "jag
har aldrig sett någon söndageskola, vad är
det för något?"
"Ja", återtog Gustaf, "jag är inte så
riktigt säker, men jag vet något så när, hur
det skall gå till. Ser du, vi samla ihop
några barn i ett kök, som jag tror mig
kunna få upplåtet, och så skaffa vi oss några
bänkar för barnen att sitta på. Och så få
vi läsa och sjunga för dem, så gott vi kunna".
"Ja, nog skall jag vara med, men du får
lov att bliva den ledande" sade den mera
försiktige Olle. Detta lovade Gustaf, och
så var överenskommelsen gjord.
Under veckan hade inträffat ett häftigt
snöfall, och när söndagen kom, då
söndagsskolan var utlyst, var det så mycket snö, att
Olle knappast kunde taga sig fram till stugan,
där man skulle samlas. Nyheten om, att en
söndagsskola skulle hållas, hade nått vida
omkring. Något sådant hade man inte varit
med om förut, och därför var en stor skara
av både barn och äldre samlad, då Olle
kom tillstädes.
"Nu får du taga hand om ledningen",
sade Olle till sin vän Gustaf.
"Ja, men du får läsa för de äldre",
svarade denne, och så började det för alla så
ovanliga mötet.
Gustaf läste ett kapitel samt sjöng och
talade till barnen, så gott han kunde en
stund. När han slutade, frågade han
barnen, om de ville ha någon mera
söndagsskola.
"Ja", ropade de alla i korus.
Så fingo barnen stiga åt sidan, och de
äldre, som fyllde förstugan och stodo långt
ute på gården, bjödos att taga plats.
Nu var det Olles tur. Han hade tagit med
sig Retzius’ postilla, varur han hade tänkt
läsa. Men nu, då det blev allvar av, visste
han rakt inte, hur han skulle bära sig åt.
Det var inte heller att undra på, om han
darrade och bävade inför den talrika
publiken, som nu satt i spänd förväntan på,
vad de båda ynglingarna skulle låta dem få
höra.
"Skall jag läsa i postillan, eller hur skall
jag göra?" frågade han i sin villrådighet
kamraten.
• "Nej, du skall inte läsa i postillan utan i
bibeln", rådde honom Gustaf.
Så steg då Olle fram inför de församlade.
Det var nu ingen annan råd. Han hade
slagit upp bibeln och fått upp Lukas 15 om
det förlorade fåret och den borttappade
penningen. Såsom fåraherde kände han sig
tilltalad av denna berättelse, och han beslöt
att läsa den. Tillämpningen blev helt kort.
Olle frågade helt enkelt sina åhörare, om
de visste, vad som menades med det
förlorade fåret och den borttappade penningen
samt påvisade, att det var just de själva,
som därmed åsyftades. Han sökte också
visa dem, att Jesus var ute och sökte efter
dem. Så avslutades mötet med bön samt
en sång ur "Zionsharpan".
Ungefär i två och ett halvt år höllo de
två ynglingarna på med sin anspråkslösa
verksamhet och sökte att peka på Guds
Lamm för sina medmänniskor. De två
vännerna lämnade så sin hembygd, Olle för att
praktisera byggnadsyrket och Gustaf för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
