Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 20 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
UNGD OMSVÄNNEN
Fyra rostiga spikar.
För Udv. Av Annita.
Det är förunderligt, huru ting, i sig
själva ringa och obetydliga, dock kunna
få stor betydelse genom det sammanhang
de ha med någon händelse, som med
sina följder djupt ingripit i vårt liv. De
kunna därigenom komma att ställas över
mycket, som är långt större och
betydelsefullare. De alldagligaste ting kunna på
detta sätt bli heliga reliker, inför vilka
en här av minnen, glada eller sorgliga,
visa sig för vår inre blick och komma
dolda strängar att vibrera. Det kan vara
ett gulnat papper, ett enkelt handarbete,
ett träd i skogen, en sten vid vägen eller
såsom här endast några gamla rostiga
spikar.
Det var en mild dag i slutet av
februari. Solens ihärdiga arbete på de höga
snödrivorna syntes nu krönas med
framgång, alltmera och allt fortare sjönko de
samman, här och där uppenbarande små
bara, brungråa fläckar, vilka under de
blida middagstimmarna glänste mjuka
och fuktiga.
I det dåliga slädföret på landsvägen
skredo tvenne fordon, lastade med säckar,
sakta fram. Den främste körsvennen hade
lämnat sin plats och helt vårdslöst kastat
tömmarna på hästens länd för att få sig
en pratstund med sitt tillfälliga sällskap.
Som nu de båda gå där sida vid sida,
kan det vara intressant att närmare ge
akt på dem och att lyssna till deras
samtal. Han, som går där vid sitt lass, helt
sävligt marscherande i takt med hästen,
ser ut att vara omkring 35 eller 40 år.
Under pälsmössan skymfar ett gråblont
hår, och bak de gula ögonbrynen
framblicka ett par allvarliga ögon, vilka
förläna ett visst sympatiskt drag åt hans
eljest alldagliga ansikte. Den andra har
väl knappt nått sina tjugo år. Han är
lång och gänglig och bär över sig detta
obestämda, som nästan alltid följer denna
ålder.
— Det är en backig och svår väg den
här, utbrister den yngre, i min hemtrakt
ha vi jämn och bred väg både till kyrka
och kvarn, som man brukar säga.
— Ja, för en främmande kunna väl
våra backar stundom vara mindre
trevliga, men för den, som sedan barndomen
varit van att se dem, är det riktigt gott
att låta ögat vila på dem. När jag
kommer till en plats med vida slätter, tycker
jag, att blicken irrar omkring utan fäste,
men här hemma, där markens alla
höjningar och sänkningar liksom varje träd
och nästan varje sten äro mig bekanta,
erfar jag en trygghetskänsla, som om jag
vore omgiven av idel gamla goda
vänner. Men naturligtvis är denna känsla
för hembygdens företräden lika stark hos
dem, som vuxit upp i trakter helt olika
mot ens egna.
—• Har då Fält alltid bott i denna
trakt?
— Ja, jag är född och fostrad just på
den gård, jag nu bebor, så du må tro,
Erik, att på den här kvarnvägen har jag
kuskat åstad mer än en gång.
— Ja, jag kan nog tänka det, i både
ur och skur, i både glädje och sorg
kanske.
— Ja, det räcker till litet av varje i
ett människoliv. När,jag som pojke häng- ^
de och sprattlade på mäldlasset, visslade
och trallade jag för det mesta, men allt
eftersom åren gå, lär man sig att sjunga
i nya tonarter. Och, Gud ske lov, min
harpa blev stämd av den store Mästarens
hand, innan alltför många strängar hunnit
brista.
— Jag förstår, vad Fält menar, kanske
att Ni liksom jag kom till tro på Gud
redan i helt unga år.
— Så lycklig var jag knappast. Jag
var fyllda 25 år, innan den stora
förändringen inträdde. Förhållandena i
andligt avseende i denna bygd voro då långt
ifrån ljusa. Alla voro vi eniga om att
gå fördärvets breda väg, och få voro de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
