Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 20 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNGD OMS VÄNNEN
207
som tänkte på annat än detta: ’Vad skola
vi äta, vad skola vi dricka, vad skola vi
kläda oss med?’ Men eftersom vi nu
ha börjat språka, skall jag omtala, hur
mitt sinne blev vänt till de högre tingen.
Ser du därborta vid kröken av vägen
den gamla redskapsboden? I dess vägg
sitta fyra rostiga spikar. De skola hjälpa
mig att berätta min historia.
Så långt jag kan minnas tillbaka kände
jag i min barndom en hemlighetsfull
skräck för den gamla boden. Min
fantasi, som då var vida livligare än nu,
upprullade den ena bilden rysligare än
den andra, över vad den dolde, ty att
det bakom allt okänt även dolde sig
något hemskt, var jag övertygad om. Då
jag i andras sällskap och vid fullt
dagsljus närmade mig den, kände jag mig
helt modig, ja jag kunde till och med
bli så djärv, att jag vågade framkasta en
förmodan om, att ifall den gamla boden
bleve öppnad, skulle den nog bringa
fruktansvärda saker i dagen.
Det var en gång, då jag i farmors och
mina föräldrars sällskap åkte till kyrkan,
som jag- yttrade detta, och jag minnes
ännu så livligt, att jag, då jag såg upp
i farmors rynkiga ansikte, märkte, hur
ett leende drog över hennes mun, när
hon svarade: ’Åh nej, kära barn, det är
bara gammal redskap, som förvaras
därinne.’
— ’Vad för redskap?’ frågade jag nästan
andlöst.
— ’Det är gamla plogar, harvar och
arbetsvagnar med mera sådant.’
— Ja, vad skulle jag nu säga?
Farmor måste jag tro. Hon visste ju allting.
Hon var så gammal. Och fastän jag ännu
ej var fullt övertygad, skämdes jag dock
över min obefogade rädsla, som kommit
mig att mången gång, då jag i mörkret
ensam åkt förbi, ge Pålle ett rapp, så att
det burit av med fart, under det jag
blundat och läst en psalmvers. Sedan
jag i ett par andra pojkars sällskap på
ett besynnerligt sätt praktiserat mig in i
den gamla boden och med egna ögon
sett, vad den dolde, var naturligtvis min
rädsla försvunnen. Men än i denna dag
kan jag aldrig se den, utan att minnena
storma mot mig, fast de ha sin djupaste
orsak i det, som jag nu skall berätta.
Mina föräldrar voro strängt kyrkliga.
De försummade sällan någon gudstjänst
i den en halv mil från hemmet belägna
kyrkan, och de voro särdeles goda
vänner med prästen, till vilkens kök mången
ostkaka och kalvstek hittade vägen från
mitt hem. Med verklig fasa hörde jag
dem stundom tala om de nya läror, som
spredos i orten, och som även hade
börjat förkunnas i en bondgård i min
hemsocken. Inte föll det dem in att själva
höra och döma, om det verkligen var
irrläror, som predikades, men prästen hade
sagt det, och då var det ju så.
(Forts.).
m
\
Vandringsfolket.
Långt genom öknens och viddernas ro
glida den trötta vandringens skaror,
medan drömmarna bygga sin bro
fjärran från hunger och faror.
Landet, som lovats i träldomens band,
stiger fagert ur mörker och dimma,
skimrande skönt i gryningens brand,
så som det gavs dem i löftets timma.
Skaran glider mörk som ett streck
hån mot viddens och drömmens blånad,
skymtar vid klippa och sorlande bäck,
medan den spinner sin längtans
spånad — — —
Så genom sekler, som bida ån,
glider vandringen jämnt mot
drömmen —
alla vi följa som längtande
vandringsmän
med i den mörka, sorlande strömmen.
Gustaf Åström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
