Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 20 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
UNGD OMS VÄNNEN
samma andar inom det uppblomstrande
universitetet hade Amsdorf fått sina ögon
öppnade för det inom kyrkan rådande
fördärvet. Varmt intresserad för kyrkans
bästa, hoppades han dock på en bättre
framtid, och en aning sade honom, att
denna tid icke var så långt avlägsen.
På vilket sätt Gud förhjälpte honom
till sanningen, är icke känt, men att han
kommit till avgörelse för sanningen
framgår av följande bekännelse: »Även jag
hade förut hållit sanningen för falskhet,
men nu talar jag såsom en, den där har
erfarit den rena sanningen.»
Bland de första, som genom Luther
mäktigt drogos till evangelium, skulle
Amsdorf komma att utgöra ett av de
fastaste och osvikligaste stöden för den
snart framträdande reformatorn. Visst
betraktade han i början det nya ljuset med
skygghet och fruktan. Men då sedermera
Luther lät sina bekanta teser utgå, slöt
sig Amsdorf genast till honom med
mycken iver. Och i den strid, som på grund
av dessa teser utbröt, räknade Luther
honom såsom en av sina trognaste
stridsbröder, som beständigt och ihärdigt
lämnade honom understöd.
Det tovade häller icke länge, förrän
den stridbare Amsdorf, som från tidigaste
ungdomen haft smak för disputationer,
var mitt uppe i reformationskampen.
Förutom att han tillsammans med Luther och
Karlstadt ivrigt verkade för nyttiga
reformer vid universitetet, åtföljde han också
dessa båda år 1519 till disputationen
med dr Eck i Leipzig. Med stor
träffsäkerhet tecknar han denne Luthers
motståndare i ett brev till Spalatin på följande
sätt: »Förstår jag saken rätt, så säger Eck
allt, vad han tänker och har i sinnet, utan
förnuft, omdöme eller urskilning,
ehuruväl han ganska bra kan i det yttre och
ur minnet framsäga de ord, som han har
lärt, med stor ståt och imponerande
åtbörder, icke till att uppdaga sanningen
utan till ett vackert ådagaläggande av sitt
minne och till försvar för sina sektlärare,
såsom det är alla sofisters och
skolteo-logers sed och vana.» »Eck», säger han
vidare, »kan jag icke jämföra med dr Martin
varken i lära eller konst, varken i tanke-
gång eller utförande; jag skulle då
jämföra sten eller fast hällre smuts med
skönaste och finaste guld. Dock däruti allena
har Eck företräde, att han skriker mera
högljutt än dr Martin.»
När så det stormiga året 1521 ingick,
finna vi åter Amsdorf såsom Luthers
trogne reskamrat och följeslagare till den
minnesrika riksdagen i Worms. Och vid
uppbrottet därifrån befann han sig på
samma åkdon som reformatorn. I
förtroende hade Luther meddelat honom, att
man någonstädes under resan skulle av
- välmening taga honom i förvar. Men då
vid slottet Altenstein några av kurfursten
utsända ryttare rusade fram och våldsamt
ryckte ned Luther samt befallde forbonden
att fortsätta med Amsdorf, vart denne helt
förskräckt och bad om nåd. Leende
upplyste honom då Luther, att de voro
vänner.
I den förlägenhet och rådlöshet, som
uppstod bland Luthers vänner i
Wittenberg under den älskade lärarens vistande
på sitt Patmas, intog Amsdorf i mångt
och mycket dennes plats. Så var han
predikant i församlingskyrkan i Luthers
ställe. Denne gladde sig också över, att
Amsdorf predikade med sådan flit och
så mycket bifall. Till Melankthon skrev
han: »Så länge du, Amsdorf, och I andra
ären på platsen, kunnen I icke säga, att
1 irren omkring utan pastor». Sedan
Luther återkommit till Wittenberg, biträdde
honom Amsdorf på allt sätt i det
evangeliska verket, bland annat också i
bibel-översättn i ngsarbetet.
Förtroendet till Amsdorf såsom en
reformationens oförskräckte förkämpe växte
alltmer. Och då det 1524 blev fråga om
reformationens genomförande i
Magdeburg, föll valet genom Luthers förord på
Amsdorf. Såsom kyrkoherde i S:t Ulrich
och superintendent för staden avskaffade
han med kraft och beslutsamhet många
påvliga missbruk, och trots mycken
fiendskap, som urartade till formlig förföljelse,
vann den evangeliska reformationen ganska
snart fotfäste i staden med omnejd.
Amsdorf var en djärv reformator. Han
skrädde inte orden. Den påvliga kyrkan
brännmärkte han såsom ett Beth-Aven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
