Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 20 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
UNGD OMS VÄNNEN
Höstmörker.
jJBJJßEösten hade då kommit på allvar,
äpv® Det regnade från morgon till
ÄSy» kväll och fortsatte ofta hela
nät-^aä» terna. Det började riktigt bliva
ängsligt, tyckte man.
En av dessa höstdagar, då allting
verkar grått, tröstlöst grått, hade jag mer än
annars längtat efter fritimmen, och med
lättnad gick jag efter slutat dagsarbete upp
på mitt lilla rum. Därinne var mörkt, ute
var mörkt, och regnet stod som spö i
backen, under det stormen slet i de bara
trädgrenarna och hotade sopa bort allt,
som kom i hans väg, men allra mörkast
var det inne i mitt oroliga hjärta. Ett
djupt sår, som jag mycket väl visste ej
var så läkt, som det såg ut, hade
fått en liten knuff, och nu hade det
börjat blöda lika friskt som förut. — Och
jag som trott mig så stark. Visst hade
det kostat på förut att giva intryck åt
utomstående av hälsa och glädje. »Din sorg är
din, och du skall bära den.» Nu hade
»detta» liksom regnet kommit och spolat
bort alla förband, och såret var bart. O,
vad det sved! Det rasade och stormade
därinne. Bränningarnas brus överröstade
stormen därute.
Att sitta stilla nu är omöjligt. I hast
tar jag på mig och ger mig ut, ut vart
som helst. Därute viner det och gnäller
i knutarna, regnet piskar mig i ansiktet,
och likväl skyndar jag framåt, så fort
stormen och den Uppblötta vägen tillåta
det. Ingen möter jag, alla hålla sig inne
en sådan här kväll. Jag har också valt
en enslig stig. En stund slipper jag
åtminstone undan pinande blickar,med ett
ord, slipper spela trevlig, vilket i sanning
är en tortyr för en nedstämd varelse.
Under vandringen hade jag kommit
ned till den stora mossen, som nu var
ett enda stort vatten, smutsigt och gyttjigt.
Ofrivilligt kom jag att tänka på
»misströstans dy t i Kristens resa. Ja,
verkligen, jag var i misströstans dy. Jag
kände, att jag borde göra som Kristen.
Skymningen hade nu efterträtts av mör-
ker. Jag återvände alltjämt tung till sinnet.
Då hörde jag liksom genom bruset:
»Tyst, var stilla!» Det var Mästaren med
den genomstungna handen, som rörde
vid såret, han, som fått så många sår
för min skull. Var det icke detta, mitt
sjuka hjärta behövde? Varför var jag
orolig? Hade jag då icke så många
gånger förr prövat min Mästare? Var
han då icke densamme? »Se, på mina
händer har jag tecknat dig» (Jes. 49: 16)
och »Jag är Herren, utom mig finnes
ingen Gud; när du ännu icke kände mig,
omgjordade jag dig» (Jes. 45: 5).
Det höll nästan på att bli genklang i
hjärtat, när psalmistens ord rann mig i
minnet: »Varför så bedrövad, min själ,
och varför så orolig i mig? Hoppas på
Gud; ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud» (Ps. 43: 5).
Jag var så försjunken i mina
reflexioner, att jag icke lagt märke till, att regnet
upphört och stormen bedarrat, under det
skyarna jagade varandra rastlöst; och
verkligen, däruppe syntes en liten bit blå
himmel, varifrån ett par klara stjärnor liksom
skälmskt blinkade ned till mig, som ville
de säga: »Trodde du, vi skulle stanna
borta för alltid?»
Under tiden hade jag hunnit hem.
Sakta smyger jag mig in, och där
nedfaller jag i tyst kamp inför mitt livs Gud.
Herre, »ske din vilja!» Lär mig av hjärtat
säga det! Huru ofta har jag, som nog
så många andra bedit: »Huru det blir
med allt annat, låt mig aldrig komma
bort från dig;» och »fostra mig och led
mig»; och när denna fostran kom i form
av tuktan, då kändes det så svårt, likt ett
barn, vilket erhållit kroppslig aga, känner
det så förtvivlat och tröstlöst. Borde man
icke i stället vara tacksam emot Gud? Det
är ju svar på bön. Han ser väl, vilka
medel han behöver bruka. Hans mål är ju
vår frälsning, fast vi så många gånger göra
oss ovärdiga hans stora kärlek. »I
evighetens ljus skall allt förklaras, som mörkt
här synes, Halleluja.» Irma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
