Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGT) OMS VÄNNEN
303
och nu, trygga och nöjda, vandrade på
vägen mot det eviga hemmet. Ack, att
även hon, deras kära julgäst, ville
mottaga denna frid i sitt oroliga, fridlösa
hjärta!
»Ville! Åh! Om jag blott kunde!»
»Visst kan du, det är ju så enkelt, att
man ej riktigt vet, hur man skall säga
för att förklara det. Det är att lämna
all sin oro, all sin ofrid åt honom, som
så oändligt gärna tar emot denna tunga
börda och så i gengäld taga emot Jesu
frälsningsgåva.»
»Ja, det passar för dig att tala så, för
dig och Frits. Ni äro så goda och lugna,
ha alltid varit det, så jag kan förslå, att
det ej var så svår brytning för er. För
mig är det annorlunda. Minns du, sedan
vi lärde känna varandra, att du någon
gång sett mig, utan att mitt inre dairat
av storm och oro? Tror du då, att det
är så enkelt att i ett nu bli kvitt denna
oro?»
Hilda satt tyst en stund, så flög ett
leende över hennes drag, och hon utbrast:
»Kommer du ihåg, hur du och jag
ofta stodo hand i hand vid den lilla sjön
bakom åsarna därborta och hur du alltid
liknade dig vid denna sjö? Där var
all-drig ro, aldrig stillhet, stundom solglitter
på ystert lekande böljor, stundom vilt
hävande, skummiga vågor, men aldrig en
blank, spegelklar yta som på andra sjöar,
minnes du det?
»Ja, och den liknelsen haltar icke ännu.
När såg du den sjöns böljor lägga sig
till ro? Där är en orolig, ständigt
porlande källa i djupet, därför kan där aldrig
bli stillhet och frid.»
jag har sett det, och du har även
sett det, fastän du ej tänkt därpå. Det
flyter en bäck, en helt liten bäck ifrån
den lilla, stormiga sjön till den stora
lugna sjön här söderut, och den bäcken
bär just de små, oroliga vågorna till de
stora, lugna djupen. Och där, i dess
famn få de till sist ro. Ser du, så skall
det gå dig. Kasta dina tankars och
känslors oroliga böljor i den stora, vida
frälsarefamnen, och du skall få erfara, att du
icke allenast sjä v blir uppfylld med frid,
utan att du även får bli en källa, som i
sin tur får giva ut några droppar av livets
vatten till törstande, skälvande läppar.»
»Jag har aldrig tänkt det så. Kanske
att du ändå har rätt.»
Mor Hilda reste sig. »Det är visst på
tiden, att jag börjar rusta för den långa
ottefärden. Du följer ju med?»
» Ja visst!»
Länge satt Selma kvar, tankfullt
blickande in i de falnande eldkolen på
spisel-härden, och åter kommo tankarna.
Vän-ninans t äffande liknelse hade givit dem
ny fart. Tänk, att hon skulle behöva resa
ända hit för att lära sig fat’a det, som
var så klart, så påtagligt, det som hon
med andra ord hört så många gånger
och läst så ofta.
Men det hörde väl till det egendomliga
för henne, att hon ej skulle kunna förstå
det förrän här på samma plats, där livet
litet i sänder rullat upp sin växlande
karla för henne, och där läxorna, såväl
de svåra som de lät’are, givits henne under
så många år. Hur ofta hade hon ej förr
suttit här som nu, alltid drömmande,
alltid den underliga, som så få förstodo sig
på. Här hade hon suttit med sina
skolböcker och sett bibelns och historiens
hjältars märkliga öden återspeglade i de
fantastiska skiftningarna i glöden, här hade
sagans trolska värld öppnat sina
skimrande portar för henne, och här hade hon
näs’an omedvetet i fagra drömmar format
sitt eget 1 vs vackra vårsaga, vävd, som
hon då trodde, av det finaste silke och
glittrande av pärlor i de rikaste färger.
Här hade hon också med vidöppna
ögon och pinande klara tankar upptäckt,
att allt varit ohållbart och overkligt som
daggdroppar på skör spindelväv. Det
var då hon begivit sig bort, gripande
tillfället att i verksamhet för andra
glömma sig själv. Hade det lyckats? Ja, till
en del. Hon sörjde ej över, vad som
varit, det hade blivit ,så betydelselöst för
henne, men i stället hade oron, den gamla
oron, växt sig stark oth rest sitt
upproriska drakhuvud stoltare än någonsin i
hennes sjal. — O, denna oro, den hade
fötts med henne, skulle visst ej heller dö,
förrän hennes hjärta upphörde alt klappa.
Det hade blivit så varmt i stugan. Hoh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
