Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
UNGD OMS VÄNNEN
gick ut på förstubron och blickade ut
över den i månsken och stjärnglans
badande nejden. Hon såg upp mot
himlavalvet, dir tusen stjärnor blinkade,
stjärnor, på vilka hon ej ens visste något
namn.–-
Det blev så underligt stilla, så tyst
därinne i det stormiga själsdjupet, och en
bön steg upp därifrån, en bön, som
visserligen aldrig formade sig till hörbara
ord, men som dock nådde högre än
vintergatans buktiga brovalv sträckte sig.
Om en stund löste sig de hopknäppta
händerna, de mörka ögonen återspeglade
glansen från julnattens stjärnor, och läp-
parna viskade så sakta, så leende: »Det
var ju så enkelt, det var bara detta att
låta alla de oroliga böljorna kasta sig i det
stora lugna havet, den varma, vida
fräl-sarfamnen. Det var bara detta. Det är
frid, frid!» — — —
Emellan träden kom Frits från stallet
med en lykta i handefl. Han såg icke
Selma, där hon stod, s’ödd mot
dörrposten. Halvhögt småsjöng han för sig
själv.
»Ack, vad är all lycka i världen mot den
Att städse här få hava sin Gud till sin vän,
Att mitt uti jordlivets oro och strid
På djupet utav hjärtat dock äga Guds frid!»
Så^öösängefn.
Ct?st fatter sftvmning P<* m0 ßcD,
matt g timma stjärnor i ftvä[fen.
Ocft vinD, som sucftar ftring öDe teD,
Drar saftta fram över fjätfen.
Ocft mörftret sveper sin mantet ti?st
ftring sjö, där vägen ftar domnat.
Ocft nattens änget naturen ft^sst,
ocft sftogens sippor fta somnat.
Ocft titen fàget i friDfuttt 60
ftett trött av Öagen ftar gått titt ro.
Slien titen 6arnatot irrar fram,
Där sftogens tempet sig vätver,
Där sftuggor tefta pä furans stam
ocft Dämpat stjärnefjus sftätver...
Httt tängre vägen frän ftemmet gdr,
smä DarranDe tappar stamma
sà saftta, saftta ur Öunftett snår
ett fttaganøe: mamma, mamma.
Ocft tårar fatta frdn ögon 6tà,
öe fta gdtt vitse, De ftära små.
Docft foten tröttnar ocft ögat stuts,
øe smd fta somnat sd stifta.
Vaö är för unöer&art sften, som gjuts’?
Hr Set en Dröm etter vitta?
Se, sftogens sat &tir pd stjärngtans rift I
Det öottar av tltjestängtar.
3 rt?möen fttingar av tjuv musift
ocft vingstag ftörs som av ängtar,
De små ej grdta av ängstan mer.
JJIen mor Därftemma för 6arnen 6er.
Det vita, gtänsanOe vingepar
ftring 6arnen sftyöösängefn sänfter,
titts nattens mörfter försvunnit ftar
ocft morgonsot dter ètänfter.
®e vaftna stitta ... VaO röster ftörs
i tiOig Doftande timma,
meO vinDens susning ett rop Där förs,
sin faDers röst De förnimma.
-5an finner åter De ftära smd,
Där sftogens stjärnor i Dunfttet std.
Sfti?Dösänget sftön! 9rän vdr 6arnDomsDag
Du fötjt oss troget ocft stitta.
Vi minnas än Dina 6tiDa Drag,
trots tivets striDer ocft vitta.
J^ur mången gdng vi ftär vitse gd,
vi snava, fatta ocft såras!
SftyDDsänget, sftpDDa oss, teD oss Dd,
när vi av spnDen 6eDäras!
O, fötj oss stäDse 6tanD stup ocft sndr
Dit ftem, Där atDrig oss faran ndr!
Lydia Åström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
