Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. LITTERATUR - Ukrainska litteraturprov i urval och tolkning. Av Alfred Jensen - Tymotej Bordulak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v. litteratur
nåde. Hans hjärta blödde vid tanken på att han just i dag måste
ta sina små besparingar från huset. Och ingen hänsyn tog man
till hans sjuka barn! Var det mänskligt’? Kunde de inte ha
väntat, tills han hade fått det bättre? Sådana frågor gjorde sig den
stackars Marko, men vad hans hjärta än svarade därpå, blev han
förargad och upprörd och fick onda tankar.
Slutligen steg han upp, gick fram till sjukbädden och kände med
händerna på gossens armar och fötter. Iskalla! »Min Gud!»
suckade han och rusade ut. Han visste visserligen, att han inte
skulle finna det minsta trästycke eller spån; men som om han
väntat på ett under, lutade han sig djupt ner och började steg för
steg leta på marken och trevade i snön, som om han tappat en
klenod. Men inte en bit kunde upptäckas. Därpå gick han till
lidret och snokade där i varenda vrå utan att hitta något.
Slutligen stannade han mitt på gården i den skarpa kölden och lyfte
sina ögon och händer mot himlen.
Borta i väster glödde himlen ännu efter solnedgången, och små
moln skeno mörkröda som koppar. Men i öster hade fullmånen
nyss gått upp och steg allt högre och högre, omtöcknad av en tät
slöja, såsom det plägar vara fallet, när stark kyla inträder.
Stilla lyste stjärnorna som tända vaxljus och tycktes medlidsamt
vänligt vinka åt honom, som om de anade hans nöd. Kanske lyser
min Feds stjärna också däruppe, tänkte Marko, men faller i nästa
ögonblick från himlen för att förkunna hans död. Och tung sorg
lade sig på hans hjärta.
Men i den lilla trädgården bredvid stugan stod stilla och
orörligt det gamla päronträdet, som om det hade bidat något stort,
utomordentligt. Högst uppe i toppen satt en svärm korpar, alla
med näbben pekande åt samma håll — ett tecken att sträng
köld i förening med häftig blåst vore att vänta i natten.
Nu tändes ljus inne i stugan, och Marko rörde på sig för att
gå in.
»Om jag ändå skulle hugga ner det gamla päronträdet för den
sjuke Fed», föll det honom plötsligt in. Med tungt hjärta steg han
åter in i stugan.
Där hade ingenting ändrat sig. Modern jämrade sig
fortfarande, och barnet kved. Marko återtog sin plats vid bordshörnet
och lät huvudet sjunka i händerna. Ja visst hugger jag ner päron-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
