Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galgbacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULF I137X
som människorna. Gatan var ej densamma på
morgonen som på kvällen, husen icke heller.
Kyrkogården var en annan på våren och sommaren än på
vintern. Men det var icke blott det rent yttre, som
bytte form och karaktär med ljuset och årstiden. Där
hände något allvarligt, någon sorg som kom,
plötsligt eller smygande och allt blev förändrat, kallt och
främmande. Till och med möblerna i rummen
kunde se onda ut, bli hårda och bestraffande.
Blommorna i fönstret voro de enda, som icke förändrade
sig. De sträckte vackert och stilla sina kalkar och
blad mot rutan och alldeles säkert voro de levande
väsen, som förstodo vad man sade dem. Man
skall tala vid sina blommor, sade Ulfs moder, då
växa de och trivas.
Men en sak ändrade sig icke. Ingen årstid, ingen
ljus morgon, ingen mörk afton, kunde förändra
dess karaktär. Den var alltid lika skrämmande,
lika hemsk — Galgbacken. Det var inte bara
namnet, som gjorde det, själva platsen var som
smittad av allt den varit med om. I slutet av den
långa gatan, som ledde nedifrån hamnen och ut
till stadens tull, låg Galgbacken, högt bland kullar
och berg, där tistlar och nässlor slogos med slån
och hagtorn om platsen i skrevorna. Där låg några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
