Varje barns första och mest oförytterliga rätt är att bli ammat av sin mor. Flaskbarn nå aldrig den hälsa och styrka som dibarn. Sjukdom är en stor prövning för varje familj, och den mor, som fyller här avhandlade plikt mot sitt barn, bespar sig därigenom många sorger och bekymmer genom att hennes barn äro friskare än de eljes skulle ha varit.
- - -
Till barn skall man ge så få befallningar som möjligt. Man får icke ge en enda befallning, som icke kan åtlydas eller som icke skall åtlydas, ty då är föräldraauktoriteten spolierad.
Går man och tragglar på dem jämt bli de döva för alla befallningar, och kräver man ej obönhörligt att en befallning skall åtlydas, anser barnet att det ej heller är så viktigt ati lyda en annan. Något ledsammare än ständigt käxande mammor och aldrig lydande barn kan man knappt finna; men det ena är blott följden av det andra.
Föräldrar måste undvika att ge motsatta befallningar. Även om föräldrarna ej eljes äro av samma mening och sinnelag, inför barnen måste de stå som en enig vilja. Följaktligen skola föräldrarna ha träffat överenskommelse i alla viktigare fall.
Är den ena av makarna osäker på den andras mening i ett fall, då barnet begär något, skall svaret lyda: "Ja, om far ej har något däremot". "Det kan jag ej avgöra ensam; det måste jag tala vid far om" e. dyl.
Oenighet eller misstämning mellan föräldrarna måste fullständigt döljas för barnen, eljes sjunker hos dem bådas auktoritet.
- - -
Har du lovat ditt barn något, så får ingenting i världen hindra dig från att hålla det. På dig skall ditt barn lita fullständigt. Har du blott en enda gång svikit ditt löfte, så är du ej längre den i detta fall ofelbare, som du bör vara, om ditt barn skall tillbörligt kunna älska dig, akta dig.
- - -
Misstro aldrig barnen utan given orsak. Din misstro förslöar deras sanningskärlek; ditt förtroende stärker den.
Små barn särskilt hitta ofta på egendomliga ting eller förstora verkliga händelser. Det är icke lögnaktighet utan barnafantasien, som diktar. Tag det med ro.
- - -
Anställ helst icke förhör med barnen, om du tror, att de begått något orätt eller olovligt. Det leder ofta till, att de neka för att undgå straff. Sök att taga reda på saken annorledes och lyckas ej detta, så låt udda vara jämt och ställ så, om du kan, att de ej bli i tillfälle att upprepa felet. Är du en skicklig förhörsdomare - är du det ej, så låt bli - kan du på indirekt väg taga reda på ett fel eller en olydnad. T. ex. Kalle är misstänkt för att ha snattat sylt i skafferiet. Mor frågar ej, om han gjort detta, ty då skulle han blott svara nej. I stället säger hon: "Hur kunde du komma åt syltburken på översta hyllan?"
"Jag tog trappstegen ur serveringsrummet", svarar den intet ont anande Kalle men i samma sekund rodnar han.
Nu får mor inte jubla över sin skicklighet med ett: "Ser du, hur du gick i fällan!" I stället säger hon: "Jag trodde, att jag hade förbjudit dig att äta av sylten annat än då den står på bordet. Eftersom jag vet, att du ej vill göra mor ledsen med en olydnad, förstår jag, att jag icke gjort något sådant förbud. Men nu gör jag det. Har Kalle riktigt förstått?"
"Ja."
"Att Kalle aldrig själv får ta sylt i skafferiet?"
"Ja."
För säkerhets skull håller mor efter detta skafferiet låst. Det är alltid orätt att utsätta någon för en frestelse, när detta kan undvikas.
- - -
Man har på sina ställen för sed att utfråga andras barn. Denna sed kan ej klandras nog. Barnet känner med sig, vad föräldrarna ej vilja ha sagt. Genom att då fråga om en sådan sak, bringar du barnet att ljuga. Fråga aldrig barn, vad du ej skulle vilja fråga dem i sällskap med deras föräldrar eller målsmän!
- - -
Var ej ironisk mot barn. De förstå det ej och du uppnår därmed endera alls intet eller också rena motsatsen till vad du åsyftat.
- - -
Ge aldrig barnen sådana smeknamn, som kunna göra dem löjliga, framför allt i kamraternas ögon. Ingen anar hur obarmhärtigt dessa kunna plåga ett känsligt barn för en sådan tanklöshet av föräldrarna. Blir en gosse, som heter Karl, kallad Karlsson av föräldrarna, så skratta de, som höra på - och använda det. Den, som benämnes Putte, får ofta heta Putte hela livet igenom. Detta är också fallet, då föräldrarna acceptera den lilles ofrånkomliga uttal av sitt eget namn, och Gustaf kan sålunda, då man talar om honom, bli benämnd "Duttav" även sedan han blivit vuxna karlen och utan att han förmår skaka av sig den misstanke för ofullgångenhet, som detta smeknamn för alltid klenat på honom.
Kom ihåg följande anekdot:
Modern: "Och har mammas lille gris lärt någonting i skolan i dag?"
Lille Nils: "Jag har lärt två grabbar att inte kalla mig mammas lille gris längre!"
I en för sin tillgjordhet känd författarinnas bok skildras en å landsbygden stationerad stadsfödd småskollärarinna, som kallar sin mor vid förnamn. Författarinnan beklagar de besvärligheter lärarinnan har att utstå. Synbarligen har författarinnan ej alls förstått, att denna lärarinnans behandling av modern bidragit till att göra henne främmande för befolkningen och samtidigt sprida löje över modern. Man skall ta seden dit man kommer, om det ej är en samvetssak att bryta däremot - den lärarinna, som ej förstår det saknar en viktig förutsättning som uppfostrarinna.
Vi känna en artistfamilj, där man ansåg sig böra markera sin upphöjdhet över massan genom att barnen fingo tilltala föräldrarna med förnamn. Följden vart att tjänstfolket alltid talade om herrn som "Olle", om frun som "Dora" och den vuxne sonen, som var så gammal, att han hade statsanställning, som "Emil". Det lekte alltid ett löje på hembiträdenas läppar, när de talade om sitt herrskap.
Detta löje spred sig. I den ort där konstnärsfamiljen bodde om somrarna nämndes alltid målaren som "Olle", frun som "Dora" och den vuxne sonen som "Emil". Det blev något av komik över alla tre.
Offrar man åt sådant där artistfjanteri, så måste man finna sig i de obehagliga följder det medför. Allra minst bör det tagas upp av de uppfostrare, som vilja nå landsbygdens folk.
Tänk dig också för, då du ger dina barn deras ordinarie förnamn. Tag reda på namnets betydelse. En flicka med bruna eller svarta ögon och mörkt hår, blir en löjlig person om hon bär t. ex. namnet Lilly (det engelska lilja, alltså vit).
- - -
Gör aldrig någon till driftkuku, framför allt icke barn eller djur. I fråga om barnen är det grymt - deras förlägenhet över att ha blivit föremål för drift är ofta ytterst pinsam - och gent emot djuren är det rått.
- - -
Skräm aldrig ett barn för sotarn, "busen" eller mörkret! Barnets nervsystem kan ta skada därigenom. Hos mången kan sådan skrämsel under barnaåren sitta i mycket länge, ja, det kan hända att rädslan aldrig helt övervinnes. Det borde betraktas som brottsligt att skrämma ett barn. Det är mycket bättre att lära den lille oförskräckthet, mod och tro på sig själv.
Den, som inte kan skämta på bättre sätt, går inte i den humoristiska genren och bör använda sin snillrikhet på uppgifter, för vilka han bättre ägnar sig.
- - -
Tag aldrig emot skvaller! Vänjer du barnen därmed, förstör du dem, gör dem inställsamma, lögnaktiga, intriganta.
- - -
Mot föräldrarna skola barnen naturligtvis vara öppenhjärtiga, men därav följer inte, att de skola vara såsom såll, de där ej kunna behålla någonting för sig själva.
Till god uppfostran hör alltså även att lära barnen bevara en hemlighet.
- - -
Husmodern, andra familjemedlemmar och tjänstefolket bruka, då förmågan att uppfostra brister, eller då de vilja undslippa besväret, säga till barnen: "Vänta tills far kommer hem, skall du få se på annat!"
Då fadern kommer hem, trött och förbi, består sålunda hemtrevnaden i klagomål över barnen, och slutet på klagomålen är att han skall tjänstgöra som profoss. Låter han hetsa sig till det, blir följden den, att barnen frukta hans hemkomst i stället för att glädjas däråt, d. v. s. att han berövas fadersglädjen och att barnen få den falska uppfattningen om honom, att han är straffets och hårdhetens representant. Honom sker sålunda en dubbel orättvisa.
- - -
Om barnen uppträda trotsigt eller annorledes ohövligt mot tjänstfolket böra föräldrarna på det strängaste beivra det. Föräldrarna bli annars själva mest lidande därpå.
- - -
Om jag på ett främmande ställe får höra ett barn uttrycka en önskan om något med orden "jag vill ha", så får jag ett djupt medlidande med detta offer för ansvarslösa föräldrar. Jag vet, att detta barn skall få det svårt ute i livet.
Ettdera skall det bli tillbakasatt för sin obelevenhet eller också skall det få röna motstånd på grund av den brutala karaktär, som hos detsamma grundlagts genom det uppfostringssystem, varför det anförda uttrycket är så betecknande.
- - -
Fint folk känner sig tacksamt för tjänster och uttrycker sina önskningar i en form som visar detta.
I butiken heter det alltså: "Jag ber att få köpa..." Man känner sig tacksam mot köparen, som tagit hem den förnödenhetsartikel man behöver.
Till tjänaren heter det: "Var god att gå efter..." Man vet, att tjänster äro mer värda än betalningen.
Till familjemedlemmarna är tilltalet förtroligare: "Snälla far, får jag..."
Den tilltalade blir villigare att efterkomma den uttalade önskan, när denna fått en form, som vittnar om ett tacksamt sinnelag. Och hör någon på, så vet han, att han har med fint folk att göra.
Gör alltså barnen den tjänsten att aldrig ge dem något om de ej hövligt be därom, och låt dem aldrig underlåta att tacka för vad de få.
- - -
Då jag var en ung gosse, följde jag en gang mor på besök hos en gammal fattig gumma, som bodde ensam i en backstuga. Jag fäste särskild uppmärksamhet vid ett över hennes säng befintligt tryckt kort med rubriken "Tack!"
Hon berättade då för mor om huru mycket hon hade att vara tacksam för. Och så sade hon till mig:
"Kom ihåg, min gosse, att akta dig för dem, som äro otacksamma. Otacksamma människor äro alltid dåliga människor. De göra en förfärlig skada, bl. a. med att betaga de goda människorna lusten att öva barmhärtighet - den dygd, som t. o. m. är högre än rättvisan. Glöm aldrig att vara tacksam! Det håller din eftertanke vaken, det minner om dina skulder, det räddar dig för högmodstankar och det eggar dig att likna de bästa."
- - -
Om du vid besök någonstädes finner att barnen äro snäsiga eller olydiga mot sina föräldrar, så underlåt icke att ge uttryck åt din ringaktning för dem och förvåning över dem. Du gör dem därmed en stor tjänst - du väcker dem till förståelse av, att de ej kunna påräkna att bli betraktade och behandlade annat än som vanartiga.
Till föräldrarna bör du däremot ej anföra något klander över deras barn - för vilka de helt naturligt äro partiska - eller över deras uppfostringsmetoder. Det tas alltid illa upp.
- - -
Vilja föräldrarna att barnen skola ha goda egenskaper, så uppmuntra med berömmande ord varje god gärninq av barnen! Berömmer man allt gott, som kommer till synes, skall man nästan slippa att klandra det onda, därför att sådant ej tillåtes framträda.
Det engelska kavalleriet har ett vackert bruk: "Klappa hästarne!" Efter varje svår ritt eller när hästarne varit utsatta för svårare ansträngningar, kommenderas det: "Klappa hästarne!" Bakom detta ord ligger den erfarenheten att hästarne ha ett behov av att få erkännande. Var lugn för att detsamma gäller även barnen.
Författaren Joel Haugard berättar: En 13 års flicka står färdig att med sin 'spark' sätta av utför kälkbacken, då en finare kupé kommer uppför och fördröjer avfärden. Flickan hälsar som välartade barn på landet göra med en djup nigning och ej med en nådig blick som en del för sed hava. Bilen stannar. Herrn öppnar dörren och ropar flickan till sig. 'Se här får du en slant för att du hälsar vackert.' - 'Slanten' befanns vara en - femma!"
Var det så ovanligt att barnet hälsade? Det förefaller så. Var ligger i så fall orsaken? Jag har sett oräkneliga förbipasserande - även sådana som själva hava barn - som vid möte med barn ej ens låtsa se barnens hälsning. En och annan ger dem kanske en kylig hälsning i form av en stolt nick. Men ett vänligt ord, ett vänligt leende är ytterst sällsynt och dock kostar det så litet och uträttar så mycket gott.
- - -
Vid bjudningar böra - som redan är erinrat - barn ej medtagas, om de ej uttryckligen äro inbjudna.
Vid kortare besök kunna däremot barn medföras. Blir man då kvarbjuden på middag och mottager bjudningen, bör man förstå, att ens uppfostringsmetoder falla i dagen som aldrig annars.
Ett ouppfostrat barn väntar då ej tills det blir serverat, utan det skriker: "Jag vill ha..." Och det blir kanske en skrik-konsert, om man ej vänder upp och ned på allt bordsskick och serverar barnet först. Låter barnet då också bli att tacka, är otrevnaden påökad.
Ordspråket: "Ögat vill ha mer än magen kan fördra", gäller ju barn. Därför måste modern tillse, att barnet serveras en liten portion. Vill det ha mer, kan det få en eller flera gånger till.
Det gör ett dåligt intryck när modern till ett illa uppfostrat barn låter detta servera sig så mycket det önskat för att kanske sedan bara peta i maten. Det är skandalöst att låta Guds gåvor förfaras på det sättet.
- - -
Barnbjudningar få aldrig draga ut till sent på kvällen.
Bjud aldrig barn hem till dig utan deras föräldrars vilja och vetskap, framför allt om deras uppehåll hos dig skulle bli någon längre stund, t. ex. över en måltid. Ty då barnen ej komma hem, bli naturligtvis föräldrarna oroliga.
- - -
Stryk är en otäck bestraffningsform, och man bör väl betänka sig, innan man tillgrirpr den. Men jag kan förlåta, om någon begår den i någon mån ursäktliga handlingen att klappa till i vredesmod. Han har då handlat i överilning, vilket inte är hedrande, men det är då en yttring av mänsklig svaghet. Att en vuxen person efter kall överläggning ger sig till att slå ett litet barn, som är honom kroppsligt underlägset, förefaller mig ruskigt.
Användes kroppsaga, böra dock örfilar absolut fördömas. Örats trumhinna är mycket tunn - den är utspänd som en gardin i den invändiga öppningen av örat och bakom den finns intet annat än luft. Ett slag på örat kan därför mycket lätt förorsaka att trumhinnan brister och hörseln förstöres.
- - -
Vissa mödrar kokettera med gentila barnvagnar, och man kan ibland få förarga sig över att se en barnjungfru skjutsa ett dylikt fordon, vari finns en 2-3 års unge, medan mamman går lös och ledig bredvid och försöker se bra ut, och till på köpet skjutes vagnen, varigenom barnet ser föremålen avlägsna sig i stället för att möta dem. Detta är så skadligt för synen, att dylika barnvagnar borde förbjudas. I England förekomma de ej.
Då ett barn, som är så stort att det kan gå, är ute, skall det gå, ej bäras, ty därigenom nödgas det inandas vad barnjungfrun utandas, och får sålunda ej frisk luft. Ej bättre är det då barnet ligger i en vagn med sufflett. Därinom gardinerna är luften stillastående och alltså osund.
- - -
Låt barnen äta så mycket frukt de vilja ha, om du har råd att ge dem det.
Rå frukt är bäst. Ingenting motverkar bättre sjukdomar och ger krafter. I brist på färsk frukt ger man dem sylt, saft och torkade bär och frukter. Glöm ej att det existerar något, som heter sydfrukter.
Nötterna äro också frukter - de näringsrikaste vi äga. Och de ge dessutom nervnäring i högre grad än någon annan föda.
- - -
Engelska sjukan är följden av oriktig näring - i första rummet det fina vita mjölet. Ge alltså barnet sammäldsbröd! Ge barnen också smör, icke margarin. Få barnen sådant, slipper du pina i dem fisklevertran, emedan smöret är så oerhört vitaminrikt. Fisklevertranen har för övrigt tvivelnktiga egenskaper, men smöret endast goda. Margarin saknar vitaminer, och de barn, som se strålande ut över margarinsmörgåsar, förekomma blott i margarinfabrikanternas annonser.
- - -
Tillse, att barnsköterskan ej har smittosam sjukdom!
- - -
Beträffande småbarnsvård har en amerikansk läkare uppställt följande krav på sköterskan:
ej klappa barnet hårt;
ej springa med barnet i famn;
ej med buller söka roa barnet;
ej gunga det i luften;
ej gunga eller vagga det häftigt;
ej smaka på maten med samma sked, som räckes barnet;
ej blåsa på maten och sålunda bemänga den med sina bakterier; [*]
ej kittla barnet;
ej peta det i näsa och öron med handdukssnibbar, hårlnålar o. dyl.;
ej vid badning neddoppa barnets huvud, så att vatten intränger i öronen.
[ * Tror du mig inte, du mor, som läser detta, låt barnjungfrun blåsa på en glasskiva. Maten (som aldrig bör vara över 37°) avkyles lämpligen genom att ställas i ett fönster eller i kallt vatten.
Författarens anm.]
- - -
Barnets dräkt skall först och främst taga hänsyn till hälsan. I den får ej finnas någonting, som trycker, ingenting som förändrar kroppens naturliga form och hindrar barnens fria rörelser.
Det är alldeles oriktigt att låta ben, armar och skuldror vara bara, medan andra kroppsdelar kanske t. o. m. överdrivet påklutas. De bara kroppsdelarne avkylas, varigenom blodomloppet störes. Tusentals barn försvagas sålunda därhän, att hos dem lägges grunden till livslånga lidanden eller död. Å andra sidan får man ej göra det så tätt kring halsen, att lufttillträde till kroppen förhindras.
Låt dina barn gå barfota om sommaren! Bara ben är, som sagt, skadligt; bara fötter är nyttigt. Fötterna äro härdigare än benen, och friktionen med marken befordrar blodomloppet. De barn, som gå barfota om sommaren, bli ej så lätt förkylda om vintern och äro motståndskraftigare gentemot smittosamma sjukdomar.
- - -
Följande upprop har jag funnit anslaget i en skola:
Till alla, som vilja se oss barn friska och duktiga.
Giv oss inte kaffe att dricka, framför allt inte först på morgonen!
Kaffet innehåller ingen näring, men ett giftigt ämne, som inverkar skadligt, särskilt på oss barn.
Kaffet tager bort känslan av hunger och minskar vår ofta dåliga matlust.
Kaffe gör oss bleka, klena och sjukliga.
Giv oss i stället korngrynsvälling, korngrynsgröt eller mjölk och sammäldsbröd! [*]
[ * Korngryn är det på en gång kalk- och järnrikaste av alla sädesslag. Det ger alltså både goda tänder och kraftig benstomme samt överflödiggör järnpillerna, vilka f. ö. är av tvivelaktig verkan.
Författarens anm.]
- - -
Jag varnar mödrarna för att ge barnen mellanmål.
En mor sade mig en gång: "Jag sökte läkare för min gosse, klagande över att han alltid ätit så litet. 'Var inte ledsen över det, tvärtom', svarade läkaren. 'De där ungarna, som äta jämt och stoppa i sig oerhörda massor föda, bli ofta idioter eller få tuberkler i hjärnan'."
När blod alltjämt i massa skickas till den överlastade magen, blir hjärnan undernärd.
Mat skola barn ha och de behöva mat oftare än vuxna, men de skola ha den på bestämda tider.
- - -
Jag har ofta under spårvagnsfärder och liknande med smärta lagt märke till, att små barn, som icke själva kunna klara sig, lyftas upp genom att mödrar eller barnsköterskor hålla dem i ena armen och ibland till och med bära dem några steg ut på gatan i denna farliga ställning. Vilka olyckor kan man ej därigenom åstadkomma! De fina senorna i den lilla armen tvingas därigenom att bära hela den lilla kroppens tyngd. Ofta har man hört, att barn tagit allvarlig skada av att lyftas på detta sätt, ja, att de blivit sneda av denna riskabla tanklöshet.
- - -
Barn böra tidigt bli förehållna det fula och oriktiga i att begagna svordomar eller andra anstötliga ord, upprepa öknamn o. s. v.
- - -
Kyss aldrig andras barn. Om också barnen skulle fördraga det, göra föräldrarna det icke.
Kyssandet är uttrycket för den högsta förtrolighet och bör endast förekomma mellan varandra mycket närstående.
Många föräldrar kyssa endast sina barn på kinden och mottaga endast en liknande kyss. Detta för att vänja barnen vid att ej låta andra kyssa dem på munnen och sålunda påtvinga dem bakterier.
- - -
Vänj barnen att uppträda hänsynsfullt mot åldriga personer: ge sin plats åt dem i offentliga lokaler, i spårvagnar o. s. v.
- - -
Jag läste en gång en artikel, betitlad "Engelsk uppfostran" av professor Erik Björkman. Föräldrar, som ha barn att uppfostra, och unge män, som sysselsätta sig med självuppfostran, skola säkert ha nytta och glädje av följande citat, som träffar den engelska nationalkaraktären på kornet:
"Läraren är i England både undervisare och uppfostrare. Ett tillfälligt disciplinbrott lägger han icke allt för mycket på hjärtat, och det ger honom sällan anledning till någon hårdare bestraffning. Däremot straffas strängt allt som kan röja någon brist i hederskänslan.
Det gäller att utveckla de ungas heders- och rättsbegrepp, framför allt deras sanningskärlek, att göra dem till individer med fast karaktär och behärskat uppträdande och att lära dem att kunna stå till svars inför sitt eget samvete. Att äga självaktning är minst lika viktigt för en engelsman som att äga kunskaper.
Man får lära sig att öva kritik mot sig själv och att vara på sin vakt mot jagets lidelser. Handlar en man på det sättet? Talar eller tänker en gentleman så? äro de frågor som ställas till gossen redan vid tidigaste ålder.
För engelsmannen består den första betingelsen för att kunna råda över och behärska andra i konsten att behärska sig själv.
Vad man först och främst vill vinna är personlighetens utbildning, gossens uppfostran till en pliktmedveten och pålitlig man med självständighet i karaktär och initiativ. Englands framgångar i sina kolonier torde till stor del bero på den karaktärsuppfostran deras ämbets- och tjänstemän erhållit. Säkerligen skulle man icke kunnat behålla Indien dessförutan. Endast denna personlighetens förfining kan göra det i längden möjligt för engelsmännen att behärska människor av så många olika raser. Ämbetsmannen kallar sig "your obedient servant" även i skrivelser till privatpersoner med den anspråkslösaste sociala ställning, och om samma känsla vittnar den försynthet och det förekommande sätt, varmed den engelska polisen i sin enkla och från all grannlåt fria dräkt går allmänheten tillhanda.
Personlig fåfänga kan icke sägas vara någon för engelsmannen utmärkande egenskap. Ordnar och uniformer stå ej högt i kurs. Pösande och övermodiga later imponera icke på några kretsar utan väcka i stället enbart löje. Engelsmannen är icke heller svag för beröm och offentligt erkännande. Hans uppfostran har gått ut på att lära honom att göra så litet väsen av sig som möjligt. Han trugar sig aldrig på någon, men om han skänkt bort sitt förtroende och sin vänskap, så har han gjort det med fullaste allvar".
- - -
"Jag har så svårt humör", urskuldade sig en illa uppfostrad halvstor pojke, som förgått sig mot en äldre släkting, i vilkens hus han för tillfället befann sig. Han sade det i en ton, som vore det självklart, att en dylik förklaring skulle vara tillfyllestgörande ursäkt för såväl detta hans lynnesutbrott som kommande sådana.
"Jaså", svarade släktingen, "var detta orsaken till att du bar dig oskickligt åt? Det var bra, att jag fick veta det. Då skola vi göra dig den tjänsten att befria dig från det".
Och så lade han upp unge herrn till en ordentlig stut.
Jag vågar inte rekommendera metoden för alla fall. Det är bäst att variera den enligt maximen "don efter person". Men denna historias hjälte var botad - i allt fall så länge han befann sig på platsen för exekutionen. Hur det gick sedan, vet jag inte. Ty jag var inte med längre.
- - -
Det finns en präktig amerikansk dikt, som "kultur"-snobbande esteter kalla sentimental. Den heter: "Nu kommer far!" Det är en rad barn, som, då de på avstånd få se fadern komma från arbetet göra detta utrop i olika tonarter, tills lillminsten, som ej kan tala rent, avslutar glädjeyttringarnas rad med ett: "Nu tommej faj!"
Och så störta de ut för att möta far vid grinden. Det är stort jubel, och far kramas på allehanda sätt. Den minste skall hålla fars hand, som han går och kysser hela vägen till porten.
När de kommit in och far vänligt mottagits av mor och smekt henne, ta barnen åter itu med far. En hänger upp hans överrock, en placerar hans mössa, en sätter fram en stol, en snör upp hans skor och en kommer med tofflorna.
Så sätter man sig till bords. Far berättar allt, som hänt honom under dagens lopp; och så får han veta vad som tilldragit sig i hemmet. Så blir allt familjens görande och låtande alla dess medlemmars gemensamma egendom. Så knytas familjebanden starka.
- - -
Det är en förbrytelse att ge barn alkohol - en dubbel förbrytelse eftersom det ej blott vänjer barnen vid dryckesseden utan också vid alkoholen. Denna dom gäller även de svaga alkoholblandningarna, t. ex. bryggarsvagdricka. Ett glas svagdricka innehåller ej så litet alkohol - i pilsnerdricka är det ändå mer -, och eftersom barnets blodmängd är mycket mindre än en vuxens, blir den procent alkohol ett barn får större.
Man skall ej säga, att ett halvt glas svagdricka ej betyder något. Det betyder, att barnet fått smak för rusdrycken. När det ej finns svagdricka tar barnet öl. Och så fortgår det, tills alkoholslaven är färdig. Här har det gamla ordspråket om att börja med en knappnål och sluta med en silverskål sin fulla tillämpning.
- - -
En mor, som förtär alkohol under grossessen, är ej värdig moderskapets höga kall. Hon föder till världen ett mer eller mindre alkoholiserat, d. v. s. mer eller mindre degenererat barn.
En gång, då jag till en läkare kom att tala om en vår gemensamme bekantings barn, som hade fallandesot, sade läkaren:
"Förmodligen är gossen avlad i ett rus".
"Behöves det inte mer?" sporde jag förvånad.
"Nej, det är fullt tillräckligt", svarade han.
Jag kom då ihåg en gammal präst, som, då han vigt hop ett par, alltid varnade brudgummen att sova hos bruden bröllopsnatten. Det var på den tiden, då bröllop och alkoholförtäring voro oskiljaktiga. Han visste lika mycket som den nyss nämnde läkaren.
- - -
En far, som röker, känner ej sitt ansvar inför de barn, som ej bett att få komma till världen, utan blivit påtvingade tillvaron av honom. Jag skall be varje sådan far att genomläsa följande yttrande av den finske läraren E. W. Lybeck:
"Nikotinets inverkan på kroppen är ungefär densamma som eldens. Det den vidrör, förbränner den. Ju längre tid ett föremål är utsatt för eldens inverkan desto mera förbrännes och förstöres detta; även den minsta beröring bringar skada.
Egendomlig och skadlig, ehuru tyvärr helt vanlig, är den uppfattningen, att några människor vore motståndskraftiga vad tobaken vidkommer. Härvidlag intyga många försök, att gift alltid är gift, även i små kvantiteter, och en noggrann mätning kan bestämma den skada den minsta giftdos åstadkommer.
Lika lätt kunde man bli motståndskraftig mot elden som mot tobaken. Var gång elden vidrör huden, uppstår ett litet brännsår; så är ock förhållandet med tobaken. Nerverna kunna vara bedövade, så att den brännande känslan ej märkes, men ärret uppstår ändå. Sålunda lämnar varje cigarr, pipa eller cigarrett, som vi röka, ett spår i de finare cellerna eller nervtrådarna. Detta spår märka vi ej förr än något viktigt organ lider i den grad, att det fördärvats. Vanligen trånar åkomman hjärtat eller njurarna, och läkaren menar: "Kanske ni röker för mycket, det är bäst att förminska tobaksförbrukningen!" Om vi minska tobakskvantiteten, uppskjutes tiden för ödeläggelsen, men den koanner likval. Elden har förtärt mellantaken och inredningen, och snart ramla väggar och tak in, nu är det redan för sent att avhjälpa skadan. Om motståndskraften som en naturlig egenskap kan man tala i den mening, då därmed förstås kroppens förmåga att motstå och avvärja naturliga fiender, sjukdomsalstrande mikrober, men en naturlig motståndsförmåga mot onaturliga giftämnen såsom tobaken gives icke. Ty den skenbara uthålligheten gentemot dem är bedräglig: deras skadliga inflytande är oavlåtligt verksam. Skulden växer alltjämt, betalningsförmågan minskas och förr eller senare kommer bankrutten i form av hjärt- eller hjärnslag, njurlidande eller någon annan dödsorsak".
Den rökande fadern försvagar sig själv, minskar sin arbetsduglighet och förkortar sin livslängd. Det är ej hans ensak, eftersom han har skyldigheter mot sina barn och deras moder.
Men detta är ej nog. Röker han i hemmet, måste de övriga familjemedlemmarna inandas de gifter (koloxid, ammoniak, blåsyra m. m.) han sprider i hemmet.
Jag skall i detta fall citera vad en svensk läkare, d:r S. Holmqvist, skriver:
"Barn, som vistas i rum, där det rökes, eller hanteras av personer, vilkas kläder och andedräkt lukta tobak (kursiverat av mig), ta skada därav. Sjukdomstecknen hos sålunda tobaksförgiftade barn äro: förlorad matlust, kväljningar, insjunkna ögon och allmän förslappning. Sedelagen fordrar, att vi respektera andras rättigheter lika mycket som våra egna. Små barns rätt att inandas frisk luft borde t. o. m. stå över föräldrarnas rätt att förpesta den med tobaksrök".
Den ej minsta ansvarslösheten hos en rökande far ligger i det exempel han ger. Hans gossar skola helt naturligt finna det duktigt att likna far. De börja följaktligen röka, och nikotinförgiftningen, som alltid är livsnedbrytande, blir dubbelt så skadlig för ett barn, som håller på att bygga upp sin kropp. En rökande gosse blir aldrig en första klassens man i kroppsligt avseende - varje tränare, varje kunnig idrottsman kan upplysa, att en rökare aldrig duger till något riktigt. En var vet också, att cigarretten verkar nedbrytande på en gosses moral. Varje skollärare, varje läkare kan bestyrka detta. D:r G. A. Clinton i San Francisco säger:
"Tobaksgiftet har en fruktansvärd inverkan på organismen. Först stimulerar det nerverna, därpå förlamar det dem. Det förstorar förbrukarens hjärta och skickar honom till sinnessjukanstalten. Jag är läkare vid flere gosskolor, och jag blir ofta hämtad för att ingripa vid fall av hjärtklappning. Nio tiondelar av alla dessa fall förskriva sig från bruket av cigarretter. Varje läkare känner till 'cigarretthjärtat'. Jag har sett begåvade gossar förvandlas till slöa, och frimodiga, ärliga gossar till hycklare, allt genom rökning av cigarretter. Jag överdriver ej, jag talar sanning - den sanning, som varje läkare och nästan varje lärare känner till".
En svensk läkares, d:r E. W. Wretlind, yttrande om tobakens förhållande till ungdomens moral må anföras:
"Tobaksbruket står i mera intimt förhållande till ungdomens spritdrickande, lättsinne och förbrytelser, än de flesta föräldrar och uppfostrare tro. Den, som vill bekämpa det ena men inte det andra, är kortsynt".
Dithän för en rökande fader sin son. Omgivningen bjuder barnen så många frestelser, att åtminstone föräldrar icke borde öka dem genom dåliga exempel.
Detta kapitel får ej avslutas utan att det säger ett ord om de kvinnor, som röka.
Medicinalrådet Eulenberg säger:
"Arbeterskornas i tobaksfabrikerna barn visa en stor dödlighet, de dö ofta under de första dagarne efter födelsen. Missfall och för tidig börd äro hos dessa kvinnor ofta vanliga".
D:r Etienne i Nancy konstaterar att mer än halva antalet av tobaksarbeterskornas i Nancy barn dö till följd av tobakens giftiga inflytande.
Detta passar till alla delar in på rökerskornas barn, som få dela samma sorgliga öde som tobaksarbeterskans. Bådas barn födas nikontinförgiftade till världen. Dö de icke efter kort levnad, som är ett enda kval, bli de tredje eller fjärde klassens människor, som aldrig få åtnjuta den fulla hälsan och alltså ej heller arbetsenergiens glädje. Att deras medfödda nikotinförgiftning disponerar till annan lastbarhet faller av sig självt.
D:r Barber yttrade i ett föredrag inför American Association for Medico-Fhysical Research:
"Jag vet mig med visshet ha påvisat tidigt missbruk av nikotin i 98 % av fall där patienten varit hemfallen åt bruket av narkotiska medel, morfin, kokain och heroin. Vad vi inandas har mycket större inflytande på körtlarnas funktioner, på kroppens ämnesomsättning, på hjärnans utveckling och på nervsystemets stadga än vad vi äta och dricka. Ett barn som födes av en cigarettrökande moder är sjukligt. Det är förgiftat och dör ofta inom två veckor efter födelsen. En obduktion visar degeneration av levern, hjärtat och andra organ. Sextio procent av barn till rökande mödrar dö innan de fyllt två år."
Hur blir en kvinna gammal i förtid? Därpå svarar d:r Hofstätter i boken "Den rökande kvinnan":
"Rökning är ett patenterat medel att göra kvinnan ful och gammal i förtid. Ivriga rökerskor visa ofta vid ganska unga år en missfärgad hy och slappa ansiktsmuskler; hela kroppens muskulatur har förlorat sin spänstighet. Detta torde bero på nikotinets skadliga inverkan på sköldkörteln. Genom dragande av "halsbloss" tillföres enligt anförda källa kroppen åtta - säger åtta - gånger så mycket nikotin, som då röken endast indrages i munnen".
De unga flickorna borde betänka detta innan de utsätta sig för risken att bli slavar under denna förödande last. Det är det farliga med rökandet, att det är så lätt att lära sig, men så svårt att vänja sig av därmed, att blott ett fåtal ha så mycket energi kvar, att de kunna slita sina slavbojor. I synnerhet är så fallet med cigarrettfabrikantens beklagansvärda offer. Ty detta är föremål för en tredubbel förgiftning: nikotinet i tobaken, kokainet eller morfinet i cigarrettpapperet och - om det skulle bli fullständigt - arseniken i munstycket.
Endast den är säker, som ej givit sig det onda i våld. Betänk ditt ansvar!
- - -
I samband härmed må erinras, att en hel del personer - och ej minst unga flickor - tycka, att det ser ledigt, pikant ut att röka. Till gagn för dessa ber jag att få citera vad författarinnan Vera von Kræmer berättar om en sminkad japanska, som satt mitt emot henne i en spårvagn i Tokio:
"Den ena handen dök ner i kimonoärmen och hon tog fram sin pipa, som hon tände. Och detta, att bakom denna stela ansiktsmask rörde sig ett behov av tobaksstimulans, blev för mig något av det mest osedliga jag sett. Hon blottade sig helt plötsligt. Man skall minnas att scenen passerade i en spårvagn, alltså inte i privatlivet. Privat kunna vi obehärskat äta choklad, gräla och älska, men göra vi det offentligt, ser saken ut på annat sätt.
Men godsaker förefaller naturligare att ha behov av än tobak. Om en dam i en spårvagn tog upp en liten plunta och tog sig en klunk, då skulle vi anse henne förfallen, eller hur? Det ligger för en icke-rökare nära till hands att jämnställa sprit och tobak.
Det förströdda invanda greppet efter cigarrettetuiet i väskan, som våra nya mondäner tro är elegant, cigarretten i munnen på en dam, när hon sitter som publik på en cabaret, cigarrettstumpar i en dams rum, på hennes toalettbord, det är för mig numera sedan jag sett japanskans plötsligt uppenbarade driftliv vis à vis tobak, något vidrigt.
Cigarretten klädsam i en kvinnas mun? Överläppen blir tunn, när den pressas ihop över det smala röret, man får ett hårt och gammalt uttryck, om man inte är en backfish med svällande röda läppar. En kvinnas mun är det känsligaste i hela hennes ansikte, man bör och måste tänka sig den i samband med kyssar, antingen en mans eller ett barns. I de amerikanska vampyrfilmerna kysser hjältinnan alltid den man hon snärjt, med läppar, som nyss stött ut ett rökmoln - men i verkligheten? Är det vackert, är tobak precis den doft en man vill ha i näsan, när han kysser?
Men cigarretter och unga kvinnor eller medelålders kvinnor - det ser för mitt öga numera ut som en glimt av last. Bilden av en kvinnas ansikte försvinner och i hennes ställe stiger fram den hesa, magra fysionomien av en ligist, alltid med cigarretten i mungipan, en bild av drägg, av osköna begär, som vi i ett slags överkultur apterat för våra vanor liksom vi gjort i vår dans och i vårt allt mer plebejiserade språk".
- - -
I amerikanska skolor få barnen avge följande löften, vars goda innebörd svenska föräldrar med gott samvete kunna framhålla för sina barn:
"Jag skall aldrig förstöra ett träd eller en blomma. Jag lovar att ej spotta på golvet i spårvagnar, klassrum eller något offentligt rum.
Jag förpliktar mig att ej skada några byggnader och att aldrig kasta papper eller annat som skräpar på allmänna vägar.
Jag skall alltid tala hövligt och hyfsat.
Jag skall skydda alla fåglar.
Jag skall vårda andras egendom som om det vore min egen.
Jag lovar att vara en ärlig och trogen medborgare."
- - -
Kyss ditt barn till godnatt! Bed aftonbön med det, om du är lycklig
nog att ej anse det barnsligt. De där stunderna höra till de
heligaste i föräldrarnas liv, och hos barnen bli de oförgätliga
minnen, när de en gång komma ut i den ofta kärlekslösa världen.
