Ur mina memoarer och annat / 114 (1946) Author: Albert Engström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Thanatos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ni får gärna gå barfota om ni vill.

— Hurra, vi får gå barfota!

Och de började ta av sig skor och strumpor. De
kände redan i förväg gräsets svala mjukhet under de
små fötterna.

Men mor gick in i sängkammaren och hämtade en
av de finaste näsdukarna, de med spetsar runtom, två
blanka enriksdalrar och sin konfirmationspsalmbok,
den vackra som var bunden i brunt skinn, som blänkte
av nötning och guldtryck och hade kung David
spelande på sin harpa pressad på pärmen. Riksdalrarna
skulle hon lägga på mormors ögon, psalmboken under
hennes haka och näsduken över ansiktet, ty så var
skick och sed.

Men barnen sprungo ut i gräset. De höllo varandra

i händerna och sjöngo till sin egen hemmagjorda
melodi.

Mormor är död —	tralala!
mormor flyger —	tralala!
mormor är snäll —	tralala!
högt oppi luften —	tralala!
hälsar på morfar—	tralala!

Morfar var en myt, en saga. Honom hade de aldrig
sett, ty han var död för länge sedan, men mormor
hade talat om honom så mycket och så tydligt och
klart, att de kunde se honom för sig när de ville!
Egentligen levde han i deras tankar ungefär lika
verkligt som mormor hade levat. Morfar hade varit
pastorsadjunkt, Per Johannes hette han. Han hade haft
polisonger och så goda ögon att alla måste bli glada
då han såg på dem. Han hade varit mycket glad och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>