Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- AGNARNA OCH VETET
- En dödsruna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN DÖDSRUNA.
Nyss dog långt ute i skärgården en gammal vän
till mig, ett stort original. Han var inte vidare
gammal efter vår räkning — bara några och åttio år. Han
såg ut som en gammal enbuske med en och annan
tångruska i — det var snuset som rann ner i hans
gråa skägg. Han svor förskräckligt och utgav sig
själv som en farlig man, som inte var så noga med
ett människoliv då och då.
Men hans hjärta var av guld. Han skulle inte ha
kunnat skada något levande liv och på sin lilla ö
kände han och var god vän med allt som levde.
Framför allt älskade han djuren från de största till
de minsta. Jag tror inte att han kunnat ta livet av
en broms eller ens en hästfluga. Och djuren kände
honom också. Småfåglar kunde komma och sätta sig
på hans håriga näve, när han ville det. Han hittade
till fåglarnas reden och honorna lämnade icke bona,
då han gick för att hälsa på dem och se efter om de
fått ha ägg och ungar i fred. Skrakhonorna väste
icke, då han strök dem över ryggen, där de lågo
på ägg.
Det var bara av blyghet, som han påstod sig själv
vara en förfärlig karl, som det var klokt att ha
respekt för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:01:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ummoa/0272.html
