Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. En natt och en morgon på Kymmenegård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder
och en uppriktig dotter hade modern förtegat något
som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin
ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes
nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med
välkänd handstil till välborna fröken Christina
Fleming. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut
och fann däri – icke, såsom hon först förmodade,
ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras
till fröken Brahe – utan tio verser, skrivna
med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens
egen hand. Medan den forskande modern bakom en
skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste
denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo
isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens
och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog
till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit
sin hjärtesorg, säger han:
<poem>
Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
Tin hårdhet till att öfvervinna
Med trofasthet, som Gudh har skapt
Utij mitt hiärta och mitt sinne.
Hvi vill tu då
Min trogna tiänst såledess försmå
Och mig sluta utur ditt minne?
Rickeligh med mongha dygder tigh
Naturen högdt haffver begåffvat,
Som dageligh låta see sigh
Och mången på tig haffver låffvat,
Alen then last,
Ther med tu migh plågar så fast,
Hafver aldrigh ingen behagatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
